Arkiv B: If footmen tire you, what will horses do?

Jomen! Jag har i många år hyst en öm kärlek till gamla b-filmer av olika slag, och har längre umgåtts med tankar på att starta en blågg om dylika. Nu gör jag helt sonika så att jag, som ett led i Magmas allmänna vidgning från musikmagasin till kultmagasin, inför rubriken Arkiv B som ett återkommande inslag såväl i blåggen som i programmet!

Arkiv B är alltså från och med nu Magmas avdelning för bångstyriga, blodiga, burleska, billiga, berusande, bedrövliga, barocka eller bara allmänt bisarra filmer. Filmer som får en att både skratta och ta sig för pannan, och fyller en med en ömsint sympati och beundran för regissören. Uttrycket ”så dålig att den blir bra” brukar användas men är missvisande; ingen film är sevärd enbart för sin myckna dålighets skull, utan det måste till andra kvaliteter. Detta gäckande Något; det kan vara en regissör som velat så mycket, men totalt missat målet, det kan vara ett ytterlighetsexemplar ur en genre som gått överstyr, det kan vara en provokativ gammal undergroundfilm, eller det kan vara ett verk sprunget ur en mycket förvirrad hjärna.

I den sistnämnda kategorin finner vi den något klumpfotat betitlade If footmen tire you, what will horses do?. Regissören Ron Ormond hade först gjort sig ett litet namn med filmer av den mer snaskiga, spekulativa sorten, som kalkonklassikern Mesa of lost women och The monster and the stripper. Men 1968 överlevde han en flygkrasch, slog sina påsar samman med baptistprästen Estus W. Pirkle och gjorde en kort serie fundamentalistiska, högerkristna skräckpropagandafilmer, av vilka denna är den första.

Herr Pirkle driver, med fast blick och allvarlig stämma, storyn framåt från predikstolen, genom att först rasa mot allt som fördärvar ungdomen i USA idag, d.v.s. 1968: upplopp, drive-in-bio, dans och såklart tecknad film: ”Programs motivated to lead your child into crime — into sex — into murder!” I församlingen sitter unga Judy, vars syndfulla och lastbara leverne (pojkvän, dans, nonchalera kyrkan) utgör en sorts sekundärhandling.

Därefter leder predikanten oss in på sitt verkliga ärende, nämligen att varna för den röda faran, som genom den gudlösa förflackningen kommer att ges fritt spelrum. Ja, om inte amerikanerna vänder åter till sträng gudsfruktan, det är filmens budskap, så inte bara kan, utan kommer den internationella kommunismen att erövra landet inom de närmaste 24 månaderna.

Och nu utbryter den stora kalabaliken. Kommunisterna väller in med uniformer och armbindlar och sätter befolkningen i slavarbete, och den ena fantasifulla grymheten efter den andra — ”baserade på verkliga händelser” förstås — skildras i ord och bild, åtminstone så gott man kan på en låg budget. Kamraterna porträtteras som svartmuskiga, ondsint flinande bolsjeviksluskar som driver omkring i rövarband och dricker vodka, mejar ner kyrkobesökare med maskingevär och våldtar kristna kvinnor. De hatar kristendomen med ett rasande, skoningslöst hat. De skrattar diaboliskt när de tvingar småbarn att tortera sin far till döds, och en liten pojke som framhärdar i sin kristna tro, får sitt huvud avskuret med en machete och kastat i gräset. På ett altare ligger blodbestänkta barn med halsarna avskurna (om vi ska tro speakerrösten; detta är ändå en b-film, med allt vad det innebär), under det att en vaksam kommunist står och hänger över predikstolen med pistolen skjutklar. I den mest minnesvärda scenen, får en annan pojke trumhinnorna spräckta med vassa pinnar, varpå han kräks. Försök inte det här hemma:

Men kommunisterna ägnar sig inte bara åt mord, slavdriveri och tortyr, utan såklart också indoktrinering. Deras övertalningsmetoder gentemot skolbarn är försåtligt listiga. I en scen sitter en av dessa uniformerade, elakt grinande politruker vid en kateder och påvisar för barnen att Jesus minsann vägrar uppenbara sig i klassrummet med ett ymnighetshorn av snask i famnen, oavsett hur man ber och hur gottsugen man är — men om man dock ber till ”our glooorious Fidel Castro”, knatar omedelbart en revolutionär kamrat in genom dörren med en stor påse karameller. ”This is a miracle!”

För de vuxnas ideologiska skolning, däremot, tillämpar man en mera burdus indoktrineringsmetod:

Det lustiga är, att det är precis såhär subtil själva filmen är i att driva in sitt budskap. Det är verkligen så enkelt, att det är antingen frälsningen i Jesus Kristus, eller ett nära förestående blodbad utfört av onda kommunister, som gäller — även om Estus W. Pirkle är noga med att inskärpa, att kommunismens fasor är som en dans på rosor jämfört med helvetets eviga plågor, vilka han för övrigt fick beskriva mycket ingående i Ron Ormonds nästa film, The burning Hell.

Detta är alltså ingen eftertänksam, resonerande film, för den som nu fortfarande undrar. Världsbilden är fullständigt svartvit, och bankas in med en släggas finkänslighet. Detta är den helt logiska följden av en ohelig (?) allians mellan snaskig, vålds- och blodsfrossande skräckfilm, kristen extremism och kalla krigets allra mest isande kommunistskräck, och det hela är faktiskt ännu galnare än det låter. Och dessutom: som brukligt är med bisarr skräckpropaganda som tiden sprungit ifrån, kan man testa att byta ut ”kommunism” mot ”islam”, och plötsligt uppleva filmen som otäckt nutida.

Till slut, efter att ha brutit ner den fördärvade slynan Judy till ett gråtande vrak och fått henne frälst, och efter att ha utsatt tittarna för en knapp timmas hårdhänt hjärntvätt, återstår bara för Estus W. Pirkle att ensam vädja direkt till våra stackars förtappade själar; han tittar oss djupt i ögonen och viskar, med ett uttryck av bekymrad välvilja: ”Will you come … will you come … will you come?”

Sugen?

Denna film finns inte som officiell dvd-utgåva, men går att se i sin helhet på Google Video och kan även köpas från 5minutestolive.com.

Denna pampiga vinjett markerar, som ni kanske uppfattade, den högtidliga starten för den nya programpunkten Arkiv B — Magmas avdelning för bångstyriga, blodiga, burleska , billiga, berusande, bedrövliga, barocka eller bara allmänt bisarra filmer. Filmer som får en att både skratta och ta sig för pannan, och fyller en med en ömsint sympati och beundran för regissören. Uttrycket ”så dålig att den blir bra” brukar användas men är missvisande; ingen film är sevärd enbart för sin myckna dålighets skull, utan det måste till andra kvaliteter. Detta gäckande Något; det kan vara en regissör som velat så mycket, men totalt missat målet, det kan vara ett ytterlighetsexemplar ur en genre som gått överstyr, det kan vara en provokativ gammal undergroundfilm, eller det kan vara ett verk sprunget ur en mycket förvirrad hjärna.

I den sistnämnda kategorin ligger kvällens film, den något klumpfotat betitlade ”If footmen tire you, what will horses do?”. Regissören Ron Ormond hade först gjort sig ett litet namn med filmer av den mer snaskiga, spekulativa sorten, som ”Mesa of lost women” och ”The monster and the stripper”. Men 1968 överlevde han en flygkrasch, slog sina påsar samman med baptistprästen Estus Pirkle och gjorde en kort serie fundamentalistiska, högerkristna skräckpropagandafilmer, av vilka denna är den första .

Estus Pirkle driver, med fast blick och allvarlig stämma, storyn framåt från predikstolen, genom att först rasa mot allt som fördärvar ungdomen i USA idag, d.v.s. 1968: upplopp, drive-in-bio, dans och såklart tecknad film:

(cartoons.wav)

Därefter leder han oss in på sitt verkliga ärende, nämligen att varna för den röda faran, som genom den gudlösa förflackningen kommer att ges fritt spelrum. Ja, om inte amerikanerna vänder åter till sträng gudsfruktan, det är filmens budskap, så inte bara kan, utan KOMMER den internationella kommunismen att erövra landet inom de närmaste 24 månaderna.

(communism takes over)

Och nu utbryter den stora kalabaliken. Kommunisterna väller in med uniformer och armbindlar och sätter befolkningen i slavarbete, och den ena fantasifulla grymheten efter den andra skildras i ord och bild, åtminstone så gott man kan på en låg budget. Kommunisterna porträtteras som svartmuskiga, ondsint flinande bolsjeviksluskar som driver omkring i rövarband och dricker vodka, mejar ner kyrkobesökare med maskingevär och våldtar kristna kvinnor. De hatar kristendomen med ett rasande, skoningslöst hat. De skrattar diaboliskt när de tvingar småbarn att tortera sin far till döds, och en liten pojke som framhärdar i sin kristna tro, får sitt huvud avskuret med en machete och kastat i gräset. I den mest minnesvärda scenen, får en annan pojke trumhinnorna spräckta med vassa pinnar, varpå han kräks. Försök inte det här hemma:

(eardrums.wav)

Men kommunisterna ägnar sig inte bara åt mord, slavdriveri och tortyr, utan såklart också indoktrinering. Deras övertalningsmetoder gentemot skolbarn är försåtligt listiga:

(fidels mirakel)

För de vuxnas ideologiska skolning, däremot, tillämpar man en mera burdus indoktrineringsmetod:

(communism is good)

Det lustiga är, att det är precis såhär subtil själva filmen är i att driva in SITT budskap. Det ÄR verkligen så enkelt, att det är antingen frälsningen i Jesus Kristus, eller ett nära förestående blodbad utfört av onda kommunister, som gäller — även om Estus Pirkle är noga med att infoga, att kommunismens fasor är som en dans på rosor jämfört med helvetets eviga plågor, vilka han för övrigt fick beskriva mycket ingående i Ron Ormonds nästa film, ”The burning Hell”.

Detta är alltså ingen eftertänksam, resonerande film, för den som nu fortfarande undrar. Världsbilden är fullständigt svartvit, och bankas in med en släggas finkänslighet.

(we will be slaughtered)

Och till slut återstår bara för Estus Pirkle att titta oss betraktare djupt i ögonen och, med ett uttryck av bekymrad välvilja, vädja till våra stackars fördärvade själar:

(will you come)

Annons