Magma sammanfattar: 00-talets bästa album

Kort sammanfattning av 00-talets musikklimat: Korsbefruktning och öppenhet.

Det var inte längre riktigt lika viktigt att appellera till, eller tillhöra, en förnäm skara utvalda förståsigpåare. Adjö ängslig trendkänslighet och ironi som feg tillflykt, hej och välkommen chosefrihet. Inget mer av att önska livet ur dansband på grammisgalor; på 00-talet blev det något helt naturligt att Annika Norlin sjöng duett med Peter Jöback, utan att någon av dem förlorade i trovärdighet på det (se även min text 90-talet och dess popkulturella politruker).

Gamla rågångar som den mellan syntare och hårdrockare tillhör historien. Dagens 15-åringar förstår inte ens frågeställningen: vaddå, måste man välja det ena eller det andra? Varför det? Identiteterna flyter och genrebestämningarna mixas och matchas som vilka basplagg som helst.

Här följer, utan inbördes ordning, Magmas favoritalbum under 00-talet. De flesta av dem presenterades i Magma 2010-01-05.

Som en korsning mellan Björk, Donovan och en älva kom hon, och 2006 släppte hon något så härligt otidsenligt som ett minutiöst genomarbetat album med fem episka, vindlande berättelser, makalöst arrangerade av legendaren Van Dyke Parks. Det handlar förstås om Joanna Newsom – i Magma flera gånger omnämnd som något av ett geni – med skivan Ys – i Magma flera gånger omnämnd som decenniets bästa skiva. Ys på last.fm

Till mångas besvikelse i den lilla skaran invigda – men till min stora glädje – hoppade The Decemberists över till ett storbolag och blev ett fullfjädrat progrockband, men i 00-talstappning. Med andra ord: nej till ekvilibristiska soli och diffusa texter om de fyra elementen, ja till synkoperade riff, invecklade sångcykler, udda instrumentinslag och den råa kraften från alternativrocken. En utmärkt syntes, som jag hoppas vi får höra mer av från detta band framöver. The Hazards of Love på Spotify

Intellektuell, lite nördig glamrock på 70-talet, pionjärinsatser inom syntpop -79, en kreativt tynande tillvaro under 80-talet, ett par mindre discohits -94, och sedan ingenting … fram till 2002, då Sparks slog världen med häpnad genom albumet Lil’ Beethoven, där de faktiskt kom med något helt nytt. Datorgenererade orkestrar pumpar med Steve Reichsk taktfasthet fram kompositioner som nästan bara har längden gemensam med vanliga poplåtar – ”little symphonies for the adults”. Över detta den typiskt absurda, tragikomiska Sparks-humors genomflytande alltihop, när Russell Mael sjunger i kör med sig själv. Lil’ Beethoven på Spotify

Apropos Sparks, kan vi konstatera att en trend under 00-talet var just detta att sammansmälta klassiska/konstmusikaliska influenser med popmusik, i bästa fall filtrerat genom den egna unika kreativiteten. Och nej, jag menar inte att det ånyo skulle ha blivit inne att lägga rockkomp över fugor på hammondorgel. Tillåt mig exemplifiera: Final Fantasys klaustrofobiska kammarpop på He Poos Clouds liknar inte något annat (Spotify-länk) …

… och isländska Jóhann Jóhannsson (ej att förväxla med en svensk punkfarbror) släppte under det otroliga musikåret 2006 albumet IBM 1401, A User’s Manual, ett enligt skivbolaget ”postklassiskt” verk som på något diffust sätt knyts samman av titelns datormanual från 60-talet. Kanske består den röda tråden av en dimmigt nostalgisk stämning, och syntklanger som doftar mer hålkort och reläer än Nord Lead II. IBM 1401, A User’s Manual på Spotify

Of Montreals Kevin Barnes bodde under en period vid mitten av decenniet i Norge och genomgick där (därför, skulle väl somliga säga) en depression. Hög av psykofarmaka gav han så 2007 världen frukten av hans förtvivlan bland fjäll och fjordar: det audiella reningsbadet Hissing Fauna, Are You the Destroyer?, där ”Heimdalsgate like a Promethean curse” troligen är det klämmigaste som någonsin sjungits om antidepressiva läkemedel, och den 12 minuter långa ”The past is a grotesque animal” kombinerar livskris, katharsis och litterära referenser på ett unikt dansgolvsmässigt sätt. Hissing Fauna, Are You the Destroyer? på Spotify

Kanske en ögonbrynshöjare? Paddy McAloon, sångare i Prefab Sprout, låg i början av decenniet tillfälligt blind i sjuksängen och lyssnade på terapiprogram i radio, då han komponerade det vemodiga och tungt orkestrerade albumet I Trawl the Megahertz. Det är en poetisk skiva, en musikalisk filt att svepa om sig under de mörkgrå höstkvällar, då man inte vill annat än gräva ner sig i bitterljuvt vemod och nostalgi. Det är fullt tillåtet att göra det ibland, se bara till att komma upp igen. I Trawl the Megahertz på last.fm

Tar man traditionell musik någonstans ifrån och smaskar på något slags generiskt komp från populärmusiken, får man s.k. världsmusik. Går man istället andra vägen, tar ett stycke välskriven popmusik och arrangerar den för ett Balkan-kapell, får man A Hawk and a Hacksaw, ja kanske rentav dessas album The Way the Wind Blows från (återigen) 2006. Som en lite senare avläggare inom denna subgenre kan vi väl räkna Beirut. The Way the Wind Blows på Spotify

Fenomenet Antony Hegarty har varit närvarande lite här och där under 00-talet, mest med sitt band The Johnsons. 2005 kom albumet I Am a Bird Now och trollband såväl gammal som ung. Det är något med den sorgmodiga, androgyna rösten; redan från första ackordet i inledande ”Hope there’s someone” etableras intrycket av en trött barpianist som äntligen släppt sargen och låtit alla känslorna och drömmarna träda fram. Låt mig få ta mig friheten att citera en underbar anekdot från dagensskiva.com: För ett par år sedan väcktes en vän till mig av ett telefonsamtal mitt i natten. Det var hans åldrige farfar som ringde, och han var i tårar. Farfadern, en norrländsk folkhemskommunist som vanligtvis var lika sammanbiten som en Påskö-staty, hade suttit uppe och tittat på TV och råkat fastna framför Musikbyråns inspelning av Antony & the Johnsons konsert på KB i Malmö 2005. ”Där satt han, den där fule jäveln, och han sjöng som, som …”, sade farfadern och darrade på rösten. ”Det var det vackraste jag någonsin hört. Har du hans skiva?” I Am a Bird Now på Spotify

En man vid namn Panda Bear, medlem i Animal Collective, lösgjorde sig för att utbilda världen om sin alldeles egna syntes av Beach Boys, Aphex Twin, Can och, låt oss säga, Velvet Underground. Själv är jag fortfarande ambivalent; hör denna skiva alls hemma på den här listan? Den är förbryllande och man kan inte bara släppa att den existerar, den kräver omlyssning. Vilket förstås i sig är ett gott betyg. Person Pitch på last.fm

Till sist en triss i sinister folkrock, ännu en minigenre som florerade under det gångna decenniet, och vars urfäder, kultbandet Comus, faktiskt återförenades häromåret och spelade på något slags finlandsbåt av alla ställen. Det f.d. industribandet Current 93 har under en längre tid hållit traditionen vid liv, men jag vill nämna tre album som alla präglas av naturens mörka sida, de diffust hotfulla dunka skogar vi alla har arketypiska bilder av i vårt bondska undermedvetna. Espers fann på sitt självbetitlade debutalbum (Spotify-länk) sin bästa balans hittills mellan glittrande akustiska riff och elektrifierade åskmoln, Six Organs of Admittance bäddar in postrock och zen i mörkgrön mossa på The Sun Awakens (last.fm-länk) och Woven Hand (eller Wovenhand) för med sin allvarsamma, återhållet dramatiska stämma, och sina influenser från arkaisk americana, in en känsla av sträng sydstatsbaptism (tänk Johnny Cashs sista år) i kompotten på skivan Mosaic (Spotify-länk).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: