Grattis konsten!

Konstens födelsedag, när är den? Ingen vet förstås, men då konsten ändå en gång har fötts och därför helt säkert har en födelsedag, är det ju värt att fira den. Detta gjorde igår Södra Teatern i Stockholm i samarbete med P2, i form av jippot ”Art’s Birthday Party”. Magma var därstädes representerat i form av sin programledare, producent, tekniker och DJ, som för kvällen var förklädd till en helt vanlig besökare.

Look what they've done to your song, Antonio

Look what they've done to your song, Antonio

Första tilldragelsen var George Kentros och Mattias Petersson, som framförde stycken ur sitt ”projekt” (det heter ju så idag) There are no more four seasons, där de massakrerar Vivaldi medelst elektronik för att passa in honom i dagens kaotiska värld. En spännande idé, som dessvärre alltför ofta genomförts med den brist på fingertoppskänsla, som karakteriseras av att man tycks tro att det automatiskt blir experimentellt och bra bara för att man drämmer i med överstyrda basdån och distat brus. Men när denna elektroniska dimma lättade och gav plats åt mer rikt nyanserade klanger i det till synes improviserade samspelet mellan människa och maskin, ville man inte att det skulle ta slut.

Därnäst var det dags för Magma-favoriten Hans Appelqvist. Dessvärre besannades farhågorna om att det skulle bli fråga om en enmansshow. Det går inte att komma ifrån, att konserter med soloartister, där kompet i stort består av förinspelade ljudspår som dundrar ut från en bärbar dator, får något torftigt och i värsta fall karaokemässigt över sig. Dessbättre visade sig Appelqvist inte bara vara en fin melodimakare, ljudkonstnär och sångare, utan också en god videoregissör och icke oäven gitarrist, och kunde på detta vis nästan uppväga framförandets karaktär av halvfabrikat. Då man såg videon till Tänk att himlens alla stjärnor, som för övrigt är den första låt jag skulle välja ifall jag finge kompilera en egen samlings-cd på temat ”Kärlekssånger till ett barn” istället för de vidriga styggelser som nu finns, förstod man att alla de skällanden och andra ljudeffekter som ligger synbart slumpmässigt utkastade i denna vackra sång och liksom förhöjer den med sin fulhet, faktiskt hör hemma i ett sammanhang.

Svenska MAG såg jag först inte, ty lokalen var fullproppad med nöjeslystna ungdomar och supiga knoddar, men då jag lyckats armbåga mig fram tillräckligt, blev jag förvånad av att det märkligt lockande oljudet frambringades av en enda person. Hon hade såvitt jag vet inget förinspelat till sin hjälp, utan begagnade sig i likhet med Son of Dave av en sampler, med vars hjälp hon gradvis byggde upp momentana, majestätiska ljudslott (analogt med luftslott) av trombonstötar och annat. Väl värt att följa i framtiden.

Norska Hild Sofie Tafjord skapade ett stundtals behagligt oljud med hjälp av ett valthorn och ett upplag elektroniska mojänger, under det att videokonstnären Kathy Hinde hade en obegripligt omfångsrik arsenal av prylar till sitt förfogande för att bara låta det resultera i skiftande plasmaeffekter projicerade i fonden bakom duon. Eller så kanske hon också var delaktig i musiken, jag vet faktiskt inte. Ta det som ett exempel på varthän modern elektronisk musik har kommit. Ibland är det omöjligt för publiken att avgöra vem som gör vad på scenen, vad ett visst ljud är och vartifrån det kommer, vilket förstås är spännande i minst lika hög grad som det kan vara frustrerande.

Kvällen kröntes av den välkände och hyllade gitarristen/oljudsartisten Fennesz, som med sin elgitarr, dator och fler av dessa oundgängliga elektroniska grunkor bombarderade den fullsatta salongen med våg efter glittrande våg av atonalt oljud, både varmare, nyansrikare, mer skärande, mer högljutt och mer fantasieggande än något annat under kvällen. Åtminstone hade konserten den effekten på undertecknad, som vid denna tidpunkt var rejält trött och därför tillbringade en stor del av föreställningen med att glida in och ut ur sömn. I dessa välsignade  medvetandeskarvar berikades den öronbedövande musiken med intriger och personligheter. Jag hörde inte faktiska röster, utan det var som om den helt instrumentala musiken själv framförde små aktstycken och dialoger genom sublim överföring. Jag rekommenderar alla att någon gång somna med en Fennesz-skiva i hörlurarna.

Hur som helst en trevlig kväll.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: