90-talet och dess popkulturella politruker

Sonic Youth

Otroligt på!

Som för att anknyta till den oförblommerade 90-talsnostalgin i mitt förra inlägg, sände Kulturradion i P1 helt nyligen det utmärkta specialprogrammet Nittiotalet – historien om generation pop (bör kunna avlyssnas t.o.m. 5 feb. via denna länk). Det rör sig om det snäva tidsfönster då ”indie” och ”altöörnative” hamnat på var mans läppar, och det fortfarande gick vattentäta skott mellan indie och mainstream.

Jag var själv lite för ung och lite för töntig (ett attribut jag idag bär med stolthet) då det riktigt begav sig; jag upptäckte exempelvis inte Nirvana förrän Cobain dött och de som ett brev på posten blivit större – och följaktligen mindre intressanta för cred-koryféerna – än någonsin tidigare. Men jag hade tillräckligt stor kulturell förståelse för att kunna intuitivt greppa den mycket djupa, gravallvarliga och icke så lite neurosanfrätta åtskillnad som den ena världen postulerat gentemot den andra, och som kunde göra att Popsicle tyckte det var en helt rimlig idé att önska livet ur Arvingarna i ett numer klassiskt tacktal vid grammisgalan (ber om ursäkt för att jag måste utsätta er för lite Filip & Fredrik):

Men jag undrar om en 16-åring av idag, som hoppar mellan identiteter som en annan byter skjorta och inte känner till annat än att det är helt självklart att Annika Norlin sjunger duett med Peter Jöback, alls kan förstå denna kulturella kontext? Denna säregna blandning av ängslan, osäkerhet, snobberi och elitism med vilken en armé av sadomasochistiska popsnören i stuprörsbyxor lät profeterna i tidskriften Pop samt översteprästinnan Linda Norrman Skugge utforma såväl kanon som liturgi för de rätttrogna.

Vad hände egentligen? Växte de tongivande språkrören helt enkelt upp och insåg att populärkultur inte behövde tas på blodigt allvar hela tiden? Var det Internet som slutligen demokratiserade smaken och gjorde det omöjligt att upprätthålla ett coolhetsmarkörernas avantgarde? Var det rentav modernismens sista dödsryckningar vi beskådade, strax innan alla motsättningar slutligen dukade under inför stridsropet ”smaken är som baken – den är olika” (som min farmor ska ha sagt)? Hur som helst; efter att ha stämt upp i en hjärtligt magmanesisk applåd inför denna massiva avveckling av popkulturell skitnödighet, måste jag lite, lite beklaga den också. För när allt är okej är inget förbjudet, och vi vet ju alla att det förbjudna är det allra roligaste.

(Apropos att byta skjortor förresten. När blev folk sådana renlighetsmaniker? Att gå på tunnelbanan kl. 7:30 kan vara att utsätta sig för veritabel kemisk krigsföring i form av schampostank. Jag har från säkra källor hört, att det finns folk som duschar både på kvällen och på morgonen – varje dag. Vad skulle poängen kunna vara med att tvaga hela kroppen, då man inte gjort annat sedan senaste lögningen än att sova? Är man svettig när man vaknar, har man för varmt i sovrummet; är man smutsig, bör man byta lakan.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: