… Arthur Brown.
Denne ur-svartmetallare, proto-glamrockare samt uppenbara inspirationskälla för Alice Cooper såväl som Kiss har sedan 60-talet hunnit med att bl.a. sjunga med Duke Ellington, bli präst, ta en magistersexamen och vara ledare för Burundis statsorkester, men vi kommer inte ifrån att han nu, då och framledes främst förknippas med ett maniskt utvrålande av detta inläggs titel, följt av
FIRE!!
… vartefter en pumpande basgång under tre svettiga minuter bråkar om frekvensutrymmet med en intensivt riffande orgel, synkoperade trumpetstötar och Arthurs eget furiösa klättrande över de fyra oktaver hans skolade röst sägs besitta. Likt en brinnande helvetesängel ömsom sjunger, ömsom ylar han om hur du, trots ditt gulliga och välordnade lilla liv, förr eller senare ska brinna. Måhända banalt, men visst skänker tanken tröst. Inför elden är vi alla lika. Trösterikt är också att denna låt, Fire, blev en riktig storsäljare och därmed tävlar med Napoleon XIV:s They’re Coming to Take Me Away, Ha-Haaa! om den ärorika platsen som 60-talets bisarraste Billboard-hit.
”We like to speak to, shock and attack the audience.”
Citatet ovan är från 1967, då bandet The Crazy World of Arthur Brown var nybildat och inte ännu släppt några skivor. Kanske andra gången i rockhistorien som någon haft detta uttalande syfte? (Första var förstås The Velvet Underground.) Med ett högst tvivelaktigt undantag för inspirationskällan …
… som dock knappast kan beskyllas för några djupare filosofiska pretentioner. Arthur Brown, däremot, spelade ut hela sitt musikaliska, teatrala och provokativa register i sitt eget sätt att peka finger åt hippie-erans blåögda, kollriga förljugenhet. En direkt reaktion på sin tid alltså. En sådan där jobbig sanningssägare som prompt måste sticka hål på de vackra ballongerna, vifta bort de blå dunsterna, blottlägga människan i all hennes fulhet och ynkedom och visa upp allt det mörka inom henne. Nämnda Velvet Underground gjorde förstås samma sak samtidigt, liksom The Mothers of Invention och The Fugs, men på sina egna respektive sätt, som inte i något av fallen involverade ockultism, eldfängda scenshower, besatta banshee-ylanden, skräckfilmsestetik eller James Brown-intensitet.
En LP blev det, även den betitlad The Crazy World of Arthur Brown (1968), där den verkliga höjdpunkten, trots a-sidans veritabla orgie i exorcism och pyromani, kanske ändå är en makalöst tung tolkning av Screamin’ Jay Hawkins I Put a Spell on You, där vår demoniske, drogdopade druid låter som kastade han en förbannelse genom sin blotta sång. Jag spelade denna låt i Magma sistlidne 4/12. LP:n blev liksom singeln en hit, och med bokstavlig fara för liv och lem fortsatte Arthur och bandet sitt oheliga korståg genom Förenta Staterna.
”If you see any character in the entertainment business who dedicates their whole being to make every night’s performance like an opening night, then you know they’ll never last. Well, Arthur was like that. It was obvious that he was going to burn out, because every performance was a total performance, the man literally burnt himself out every night.” – Pete Brown
Mycket riktigt höll inte The Crazy World of Arthur Brown särskilt länge. Innan någon hunnit säga ”spontaneous apple creation”, var de försvunna och ersatta av improvisationsbandet Puddletown Express, som i sin tur snart ersattes av det dissonanta, kaotiska hårdproggbandet Kingdom Come, vilka idag mest är kända för att ha nyttjat trummaskin, synt och oregelbundna frisyrer tio år före The Human League, men det är en annan historia.
Magma i Radio Eskilstuna 92,7 
Har ett tydligt minne av att ha hört ”Fire” på radion när jag var liten. Ett slags hårdrock med trumpeter, anti-hippiemusik mitt i hippieran. En lätt skrämmande låt, en bra låt – en låt man inte glömmer.
”They’re coming to take me away” hade vi också roligt åt som små. En pratsjungen spökhistoria, ”ha-ha, hi-hi, ho-ho!”
Skräckrocken levde vidare med Alice Copper och Ozzy. Och hans Black Sabbath sa sig ju ha spelat ett slags skräckfilmsmusik, bandnamnet kom från en Boris Karloff-film vill jag minnas.
Svensson: Skräckrockens historia är intressant i sig. Först på plan var antagligen ovan nämnde Screamin’ Jay Hawkins, som inkluderade likkistor och andra pikanta detaljer i scenshowen. Arthur Brown var kanske den förste som gav genren lite mer djup än den gängse serietidningsnivån kunde erbjuda? Black Sabbath (som mycket riktigt är en Karloff-film från 1963, av Mario Bava) gjorde ett väldigt tungt, seriöst intryck på mig som tonåring med sina ockulta flörtar och sinistra estetik, men sedan dess har ju tyvärr alla möjligheter att ta Ozzy seriöst spolierats av Ozzy själv.
För lite riktigt tidig skräckrock rekommenderas mp3-samlingen Ghouls With Attitude, men då rör vi oss inte inom några seriösa domäner precis.