Att inget av de två senaste programmen kommit upp för lyssning än, beror på omständigheter bortom min kontroll. Men hav tålamod — och avnjut under tiden min senaste upptäckt …
Jag trodde jag hört det mesta som var värt att höra inom 60-talspsykedelians breda spektrum. Men så kom Bobby Callenders debutalbum Rainbow och briserade för mina öron. En skiva där sitarer, rock, soul, orgeljazz, barocka stråkarrangemang och t.o.m. ett stänk centraleuropeisk folkmusik ideligen tonar över i varandra i ett mångskiftande kalejdoskop. En skiva så totalt magmanesisk, att man kunde tro att den vore gjord för detta program.
Men det mest slående är själva Bobbys hela uppenbarelse. Hans pose är den av storögt, kosmiskt barfotabarn. Med sin ljusa, väna, beslöjade röst smeker han fram texter som ibland är riktigt vackert poetiska, men stundom så till den grad mättade av introvert, mystik hippie-kitsch (”I am the Raga Man / come to colour the spectrum / behind your eyes”) , att man undrar om där inte står en skrattande Frank Zappa i bakgrunden och regisserar alltihop. Seren fridfullhet gränsande till parodi, smakfull egensinnighet på randen till outsidermusik. Det bästa sätt jag kan komma på att beskriva honom, är som en mer eklektisk och extrem variant av Donovan vid tiden för Sunshine Superman. Samma världsfrånvända, känsliga manér, samma korsning av lekfull nature boy och orientalisk guru. Lätt att göra narr av, respektingivande i sin uppriktighet. Dessutom var han, vid sidan av Jimi Hendrix och Arthur Lee, en av psykedelians mycket få mörkhyade profiler.
Bobby Callenders andra skiva The way (first book of experiences) kom 1971 och är en betydligt mer rätvinklig historia, präglad av soulrock med stänk av indiska influenser, och sålunda inte lika intressant för Magmas vidkommande. Med ett lysande undantag! — Story of Rasha and Dhara, en talad historia där det, under vän bakgrundsmusik och Bobbys nynnande i falsett, plötsligt dyker upp en lugn, men på något otäckt sätt påträngande, kvinnoröst som förkunnar: ”John — this is your mother and father, brother and sister”. Bara det fick mig att tappa hakan första gången. Därpå följer den förment uråldriga legenden om de undersköna och fullkomligt harmoniska Rasha och Dahra, som älskade varandra med en förandligad kärlek bortom beskrivning, som inspirerade resten av världen. Och mer invecklat än så blir det liksom inte. ”Their love went beyond all thoughts of love. They danced on every star and planet in the universe, and found eternal happiness within Nature’s realm of bliss”. En makalös låt, som dessutom någon av okänd anledning har lagt ut för lyssning i ett helt orelaterat blågginlägg här!
Publicerat av Robert Huselius 
