Arkiv B: Night of the bloody apes

Mordiska apmonster och grafisk hjärtkirurgi paras ihop med maskerade fribrotterskor i ett långt ifrån himmelskt äktenskap. I Arkiv B låter vi denna gång Mexikos forne sunkmeister René Cardona visa, hur man kan stoppa in ett maximum av publikfriande ingredienser i 83 minuter spelfilm, och samtidigt få 60 av dem att kännas som helt mediokert drama. Välkommen till Night of the bloody apes från 1969 — eller, för att låna en av filmens nyckelrepliker: ”Prepare the gorilla”.

Mexikos nationella stoltheter, de bisarrt superhjälteliknande fribrottarna, var överallt i 60-talets b-filmer, så även i denna (som dessvärre aldrig fick namnet De blodiga apornas natt på svenska). Om dess regissör, epokens fixstjärna René Cardona, så hade gjort en film om sankt Göran, skulle antagligen denne ha burit lädermask med silverkors och dräpt draken genom att gå ner i brygga, klämma fast den mellan vaderna och slunga den bakåt. Att han lyckades hålla sig från brottningsscener i den makalösa barnfilmen Santa Claus, beror nog enbart på att han fick låta jultomten skjuta djävulen i skinkan med en leksakspil istället — och att dessa två filmer stammar från samma vrickade sinne, är information som jag nästan inte klarar av att härbärgera.

"Am I not a Man and a Brother?"

Nåväl, till ämnet; två män stjäl en gorilla från zoo. De är en privatvetenskapsman och hans lytte underhuggare, som ser ut och beter sig som en mexikansk Klabbarpare. De kamperar i ett mexikokitschigt överklasshem med veckade lampskärmar och rosa divaner, där de i ett källarlaboratorium transplanterar apans hjärta till vetenskapsmannens son Julio, som har dödlig leukemi. Och för säkerhets skull, i händelse av att tittarna inte skulle förstå vad som försiggår, skildrar man detta med autentiska hjärtoperationsscener, alltför grafiska och grisiga för att jag ska vilja utsätta de redan hårt prövade Magma-spisarna och Arkiv B-diggarna för någon närmare beskrivning.

"Jisses va blogen spruta, Nesse! Sa vi ente gå hem te käringera istället?"

Det är de mångskiftande våldsscenerna som utgör filmens absoluta kreativa kulmen, även om åsynen av ett bultande hjärta som lyfts ur en blodkladdig bröstkorg, får dem att blekna till TV4-nyans i jämförelse. Här har Cardona uppenbarligen tagit lärdom av Herschell Gordon Lewis deliriska frosserier i effektsökande men billiga blodbad. Som en logisk följd av hjärttranplantationen, morfas Julios snutfagra anlete över till en orakad, grymtande apmänniskas vindbitna nylle, och han rusar grymtande ut i natten, skalar huden av unga män, trycker ögonen ur hålorna på vittnen, bryter sig in hos nakna kvinnor och sexmördar dem så att blodet sprutar på väggarna. Både den sjuka fantasin, den blodiga närgångenheten och den uppenbart kringskurna budgeten bär omisskännliga spår av gore-pionjären från Florida.

"När jag säger att jag bara har ögon för dig, behöver du väl inte ta det så bokstavligt?"

Men brottningen då? Ja, en rödklädd brottarkvinna går några matcher, men idrottens medverkan i filmen söker förgäves en dramaturgisk förklaring. Antagligen hade det varit ekonomiskt oförnuftigt att inte ha den med. Och visst, det är en spektakulär sport med många exotiska grepp – man klänger sig fast vid sin antagonist med armar och ben och rullar runt som ett oformligt nystan på längden och tvären — men något hyperventilerande nervknippe blir väl inte tv-tittaren precis.

På detta sätt rullade de iväg till landet som flyter av mjölk och honung, där de rapporteras ha omkommit genom drunkning.

Detta är över huvud en sådan film där komiken huvudsakligen uppstår i backspegeln. Trots orgiastiska utfall av kreativt ultravåld, är den inte en karneval av non-stop korkad bisarro-action i stil med Inframan, utan de flesta scener är tämligen alldagliga och lunkar fram på habil b-nivå. En öm fader försöker uppmuntra sin dödssjuke son; ett par grälar för att han sätter karriären framför henne. Den stora värmen i kroppen kommer först då ens hjärna kokat ned vad man faktiskt bevittnat. Den stora humorn bor i kontrasten mellan den fullständigt sinnessjuka handlingen och samtliga medverkandes sätt att agera som om detta vore en helt logisk händelsekedja. Det är lite som när man med en kombination av frustration och leda pressar sig igenom en träig litteraturklassiker med några få dramatiska höjdpunkter, och först efteråt upptäcker att den givit en något storslaget.

Sugen?

Finns den på Google Video? Ja, den finns på Google Video! Men det tycks också vara det enda sättet, för den som inte vill privatimportera via t.ex. Amazon. Hedersknyfflarna på Swedisc sviker oss för en gångs skull (och ev. misstankar om sponsring lär väl inte direkt skingras av att jag inte ens då kan låta bli att nämna dem).

Arkiv B: The Curious Dr. Humpp

Argentina, sent 60-tal: I vad som närmast framstår som ett beställningsverk för framtidens kultpublik, lyckades man i ett kritiskt tidsskede — efter sprängningen av sexvallen, före hårdporren — förena sex, död, monster, galna vetenskapsmän och talande hjärnor på ett sätt som väl aldrig kommer att överträffas. Och man var inte ens ironisk. Detta unika vidunder går under namnet The Curious Dr. Humpp.

Denna film är en veritabel springbrunn av bisarrerier — kanske är den det märkligaste jag recenserat hittills, med möjligt undantag för If footmen tire you, what will horses do?. Just när man tror att det inte kan bli mer kocko, står plötsligt i skymningen en stum varelse, till det yttre påminnande om en svårt brännskadad zombieversion av Lars Leijonborg med en blinkande lampa i pannan, och spelar luta i en vältuktad trädgård med kringskridande lobotomioffer i vita särkar, medan två svarthåriga nymfer strax intill har mjuksex inför öppen altandörr. Och därmed är även Pandoras ask öppnad på vid gavel.

"Vi dansar 'the monster mash' i engelska parken ..."

Vetenskapsmannen dr Humpp tillbringar sina dagar ståndsmässigt i en stor gård. Baksidan av detta luxuösa leverne är att han riskerar att transformeras till ett sönderfallande, äckligt vidunder, ifall han inte regelbundet intar något slags serum. Detta elixir utvinner han, under ledning av en talande hjärna i en glasburk, genom att på oklart sätt dränera unga, virila män och ”latenta nymfomaner”, starkt dopade med afrodisiaka, på sexuell energi, och därefter kassera deras livlösa, slutkörda kroppar.

"Låt se nu. Hur ska jag göra för att utstråla ännu mer sex än jag redan gör?"

För att leta upp och kidnappa lämpliga offer, köpa droger och undanröja besvärliga personer, skickar doktorn en extremt långsam varelse med det minst diskreta yttre man kan tänka sig, nämligen Leijonborg-monstret, i sällskap med några liknande machotyper — troligen resultat av tidigare, misslyckade experiment — som på något sätt lyckas glida runt obemärkta på stan och nosa sig till varje sexparty och herdestund. Doktorn rotar även i deras hjärnor på jakt efter nyckeln till den mänskliga libidon, vilket inte bara ska förlänga hans eget liv, utan även öppna dörren till tidigare oanade nivåer av sexuell extas.

Sex och droger kan få fatala konsekvenser, om rock'n'rollen uteblir.

Detta är uppenbarligen inte ett fall av att man fått en superb story i knät, och därefter gnuggat geniknölarna över hur man ska kunna göra en film av den. Det handlar snarare om att man hyst en besatthet vid det perfekta b-filmskonceptet, och funderat på hur man ska kunna väva ett manus runt det.

Och jag måste säga, att man lyckades med den äran. Man har tagit alla tänkbara klichéer, upphöjt dem till två och fogat samman dem till något helt unikt.

Ingenting jag skriver, kan någonsin göra den här bilden rättvisa.

Det är en oerhört snygg film, men på ett sjaskigt sätt. En billigt, urbant svartvitläcker och liksom drömsk och loj känsla vidlåder de dialogfria sex- och strippscenerna, ackompanjerade av strippklubbsjazz och elektroakustisk musik. Dr Humpp själv ser ut som en korsning mellan en östtysk psykopat och Vladimir Putin, med stålblick och knivskarp profil. Så iskall är han, att han inte ens låter sig lockas till ett ondskefullt skratt då han yttrar repliker som: ”Sex dominates the world! And now … I dominate sex!”.

"Ball alltså! Skulle gärna hänga på, men jag har fastnat såhär."

Iklädd likadan kampsportsmässig särk som sina offer, går han rond i de mörka korridorerna. I varje säng ligger de unga libertinerna, nakna, fullproppade med potenshöjare, och vrider sig som språklösa maskar. En naken hippie sitter i lotusställning och röker på, medan en trekant försiggår på sängen. Ljuset spelar kontrastrikt och effektfullt över de extatiskt rullande ansiktena och den viktorianska labbutrustningen, reflekteras i svettglänsande pannor och rykande provrör, alltmedan doktorns liderliga, blonderade assistent trånande kvider i sömnen om att få bli använd i hans experiment. Det är en film gjord av bisarra sexuella drömmar och förpubertala pojkfantasier i en nästan psykedelisk häxbrygd.

"Hjälp! En Teletubby!"

Men säg den lycka som varar. Humpp och hans hiskliga hejdukar övermannas, varpå doktorns ansikte smälter ihop, och hans okroppsliga mentor i glasburken får psykbryt och fattar eld av rent raseri! Och allt de ville var att föra in mänskligheten i ett nytt sexuellt paradigm. Men vägen till helvetet är, som bekant, belagd med goda föresatser.

"Äntligen! Jag kan driva lamporna enbart genom min vilja till makt!"

Sugen? (Kan väl inte tro annat …)

Till skillnad från de flesta filmer jag recenserar, går denna inte att finna i sin helhet på Google Video. Men Swedisc har den förstås på Something Weird-dvd, fullpackad med extramaterial.

Arkiv B: Satanis, the Devil’s Mass

Vill du ha en grundkurs i den satanistiska livsfilosofin? Då är detta filmen för dig. Vill du se Anton LaVey rabbla högstämda liturgiska texter i töntig Halloween-utstyrsel, medan medelålders damer med saggig byst skrevar nakna och skyler sig med dödskallar? Då är detta också filmen för dig. What’s not to like?

En procession svartklädda gestalter, dunkelt upplysta underifrån i rött och grönt, tågar bistert och högtidligt in i ett ceremonirum. Church of Satans ledare Anton LaVey har svart cape och vad som ser ut som en bebismössa med djävulshorn, organisten vältrar sig i mollklanger och bär dödskallemask. Några ur församlingen iklär sig medeltidsdoftande monstermasker av papier maché. På ett altare, omgiven av svarta levande ljus, ligger en naken kvinna i ledig ställning och ser uttråkad ut. Spelet kan börja!

Altaryrket: avpolletterade Playboymodellers avstjälpningsplats.

Satanis, the Devil’s Mass (1970) ser på ytan ut att vara en spekulativ chockumentär/freakshow av det slag som numer kommer från Storbritannien och visas på mindre nogräknade kabelkanaler. Men det är också uppenbart, att man inte enbart varit ute efter sensation, utan verkligen velat belysa satanismen på längden och tvären, vilket gjort att filmen på sätt och vis faller mellan stolarna; för pratig för kultpubliken och kicksökarna, för oseriös och larvig för de intellektuellt nyfikna. Men vi kan lika gärna välja att se det från den ljusa sidan: två upplevelser i en!

Kult- och kitschklientelet, å ena sidan, kommer att mysa ända ner i tånaglarna åt de härligt utdragna ritualscenerna. De är så fullproppade av fotogeniska ögonblick och oförblommerat vulgärgotiska (se begreppsapparaten) inslag, att man knappt vet hur man ska börja beskriva dem, men min favorit är när LaVey läser en diabolisk pekoralpredikan, medan en man utklädd till biskop får sina bara skinkor rituellt pryglade. En gravkista öppnas och avslöjar en naken kvinna med ”666″ skrivet över brösten. Hon förenas med ”biskopen” i älskog (rituellt, får man förmoda) och locket stängs över dem, under alltjämt högtidligt mässande.

"Dödfödd" fick just en ny innebörd.

Enligt genrens egen logik, börjar snart allt handla väldigt mycket om sex. Satanskyrkan praktiserar nämligen full acceptans för alla sexuella läggningar, böjelser och perversioner, så länge ingen skadar någon annan, vilket förstås var mycket sensationellt och provokativt 1970 (och fortfarande är det, om man tänker efter lite). Under en av ritualerna vill en lärjunge att Satan ska sammanföra honom med en söt liten banktjänsteman vid namn Roger; LaVey åkallar Mörkrets furste i sedvanligt överspända ordalag, och utlovar våghalsigt att så ska ske redan nästa dag. Fram kliver en ung man med nördig Buddy Holly-look (20 år före sin tid, stackarn); han har lite tjall på veven, och som brukligt var innan man hade Viagra, vänder han sig till hin håle med sitt problem, och imponerar stort med sina detaljkunskaper om onda demoners könsdelar: ”I desire the power of Satan, the searing lust of Lucifer, the erectness of Belial, and the glistening moistness of Leviathan”! LaVey själv ser ut att ha svårt att hålla tillbaka ett skratt i detta ögonblick, och jag misstänker att han inte är ensam.

Den fjärde Teletubbyn. När han inte fick vara med i tv-programmet, började han spåra ur.

Å andra sidan har vi den upplysande sidan av filmen. Satanismen är en ganska banal filosofi. Den utgör i stort sett en formalisering av den obstinata tonåringens svar på livets motgångar och tvetydigheter: ”Amen vaddå, jag känner ju för det!” — ”Vaddå vända andra kinden till, han slog mig ju!” — ”Varför ska inte jag pippa runt, det är ju naturligt vafan!” — Tillsätt en knivsudd hoplånad mystik och ett batteri av svårt effektsökande ritualer, och du har satanismen. ”Vi tror på girighet, vi tror på själviskhet”, säger LaVey, 17 år före Gordon Gekko, varpå han börjar förkunna sin läras solida förankring i vad som ”faller sig naturligt” för människan — en retorisk figur välkänd från högerpopulistiska partier. Naturlighetscredot i satanistisk tappning lyder: människan är girig och självisk av naturen, djungelns lag råder och livet är konkurrens och kamp. Ge upp alla fruktlösa försök att göra något åt det — gilla läget och gör dygd av nödvändigheten.

Satanism -- något litet extra när fredagsmyset förlorat sin kittling.

Men! … Som komisk kontrast interfolieras de gotiska nakenchockerna och utgjutelserna över tillvarons grymhet med högst prosaiska mannen-på-gatan-intervjuer med kyrkans grannar; någon tycker att LaVey är den perfekte gentlemannen, en annan klagar över att han inte håller ordning på sin bakgård. Kyrkofadern själv tycks hela tiden ha ett spjuveraktigt leende i ögonvrån, då han står och förklarar sina lärosatser bland skelett, svarta katter och målningar minnande om Slayer-omslag. Allt som allt framtonar han som en omtänksam familjefar, en reko snubbe med glimten i ögat, som gillar att lattja med töntprovokativa djävulsritualer då och då för att det piggar upp.

"Skål, tamejfan! Och jag menar det!"

Så när LaVey i nästa stund står inför det mänskliga altaret och mässar: ”Blessed are the strong, for they shall possess the Earth [...] Blessed are the victorious, for victory is the basis of right”, undrar man onekligen om han inte uttrycker en lakonisk uppgivenhet rätt och slätt, snarare än skoningslös socialdarwinism och Nietzscheanskt svaghetsförakt. Och när lärjungarna med emfas intygar att de absolut inte offrar några spädbarn eller hotar någon till livet, och inte ens de välkammade, släthyade unga mormonerna på gatan ids bli särskilt upprörda, fullbordas bilden av Satanskyrkan som en ganska gemytlig sällskapsklubb för fritänkande, och västgötaklimaxet är ett faktum. Ridå!

Sugen?

På Something Weirds utgåva får man, i vanlig ordning, inte bara en till hel spelfilm på samma tema, utan även en mängd annat godis samt jordens läckraste vinjett. Varför inte köpa den till oemotståndligt pris från importkungarna Swedisc? Eller så kan du förstås se filmen online och lägga pengarna på en glassbomb istället.