Arkiv B: Inframan

1975 ville studion Shaw Brothers slå japanska exportsuccéer i stil med Ultraman och Spaceman på fingrarna, genom att skruva till dessa redan rejält snurriga historier ännu några varv. Resultatet: ett stycke groovy, psykedelisk hongkongaction för alla monsterdiggare med mental ålder på elva. Låt mig föreställa den första kinesiska superhjältefilmen — Inframan!

– Greetings to you, Earthlings. I am Princess Dragon-Mom. I have taken over this planet. Now I own the Earth, and you will be my slaves for all eternity!

Ett citat att brodera på en väggbonad, minst sagt. Men låt oss börja från början.

En professor av okänd sort — en lika odefinierad politisk ledare presenterar honom kort och gott som ”our scientific expert” — presiderar över ett labb av bästa Star Trek-modell, med isblå PVC-stol vid den roterande kontrollenheten, översållad av färgglada lampor, anonyma knappar och saker som låter ”ping”. Där jäktar även en kader av unga, välbyggda assistenter runt, samtliga motorcykelburna, kung fu-kunniga och iklädda silverglänsande overaller, alltid lika beredda att analysera en utskrift som att rädda kvinnor och barn från brinnande hus. De talar taffligt dubbat teknobabbel i kommandoform, som hämtat ur en mellanstadieelevs fantasi. ”Program this data! And hurry!” (Jag vet att cineaster rynkar på näsan åt allt utom originalspråk, i detta fall mandarin. Men en cineast skulle aldrig se den här filmen.)

"Nej, nej -- det är NI som är dom konstiga, det är JAG som är normal."

Vad våra jetsettande playboys i vetenskapens frontlinje hittills ägnat sig åt är svårt att föreställa sig, men professorn själv har åtminstone inte legat på latsidan. Eftersom Facebook ännu inte är uppfunnet, har han ägnat alla sina tomma arbetstimmar åt att göra vad allehanda vetenskapsmän helst gör: experimentera fram ett superserum. Då detta injiceras i en människa, transformerar det hans cellstruktur så att han får övermänsklig styrka och diverse behändiga färdigheter, som den att omedelbart kunna växa till dinosauriestorlek. Som bonus suger han liksom åt sig ett futuristiskt exoskelett hårdare än det hårdaste stål, som kommer honom att se ut som en Power Ranger, eller för all del som Gizmo-Kvack utan hjul – kort sagt, han blir Inframan.

Men vad ska man med ett sådant beläte till, undrar vän av ordning? Som på beställning dyker en förhistorisk nemesis, vid namn Princess Dragon-Mom (!), upp på scenen i ett högteknologiskt underjordiskt högkvarter och anställer jordskalv, mordbrand och ond bråd död i oroväckande skala. Syftet är att förslava mänskligheten med hjälp av dödsstrålar och det kotteri av grymtande urtidsmonster från jordens innandöme, som får ta hand om det som alltid är ett vitalt moment i jordens erövring: fysiskt handgemäng.

"Vet ni hur det känns att ha allt -- en psykedelisk skurkgrotta, en bullrig regnbågsmonsterfamilj -- men ändå inte vara nöjd?"

Okej, jag förstår att detta är en film riktad till elvaåringar. Men man kan ändå ha gränslöst kul åt kontrasten här. I ordalag som en lägsta rangens deckarförfattare skulle rynka på näsan åt, målar vetenskapsmännen nu fram bilden av en överlägsen ras av mutanter, intelligentare än den kraftfullaste superdator, som håller hela världens öde i sina händer. Vad vi verkligen får se, är en skitsur, amasonlik dominatrix, som med piskan i hand dompterar stumma män med dödskallemasker och grymtande gummimonster ur George Lucas allra töntigaste mardrömmar.

"Ät stålhandske, Gregor Samsa!"

Och så var det de traditionsenligt genomarrangerade fajtscenerna, denna ostasiatiska balett för män. Inframan vispar bort en svärm skelettkillar med armbågen och ger sig därefter på en vaggande, grön mutant med borr istället för hand. Ett tygdjursliknande insektsmonster bjuder gott motstånd, men förgörs genom att Inframan växer till tiofaldig storlek och krossar honom under foten. Alla är de, trots årmiljonerna som skiljer dem åt, gediget tränade i samma kampsporter, och för varje slag, spark och krokben Inframan delar ut – även som sitt mänskliga alter ego Rayma, märkligt nog – hörs ett bestämt, metalliskt klofs-ljud. Ett efter ett besegras monstren av Inframans totala överlägsenhet, varpå de självantänder och försvinner.

Hur det går i slutet? Ja, vad tror ni? Är man överlägsen så är man. Och det är ungefär vad vi kan lära oss av det här eposet. Det finns inga djup att nedstiga i, inga tvetydigheter att utforska. Mystisk ond kraft dyker upp och vill förgöra allt; genial vetenskapsman frambringar oövervinnerlig god motkraft som segrar till slut. Mer än så är det inte! Men man har förbannat kul på vägen.

– For success, it’s essential you have Thunderball Fists.
– I can have such a thing?
– That’s right! Thunderball Fists!

Sugen?

Ingen online-visning lyckades jag finna denna gång! Ifall inte otextad mandarin faller dig på läppen. Men Swedisc (som snart borde börja ge mig sponsorpengar) har den förstås till en billig penning. (P.S. Filmen kallas även Super Inframan.)

Arkiv B: The Curious Dr. Humpp

Argentina, sent 60-tal: I vad som närmast framstår som ett beställningsverk för framtidens kultpublik, lyckades man i ett kritiskt tidsskede — efter sprängningen av sexvallen, före hårdporren — förena sex, död, monster, galna vetenskapsmän och talande hjärnor på ett sätt som väl aldrig kommer att överträffas. Och man var inte ens ironisk. Detta unika vidunder går under namnet The Curious Dr. Humpp.

Denna film är en veritabel springbrunn av bisarrerier — kanske är den det märkligaste jag recenserat hittills, med möjligt undantag för If footmen tire you, what will horses do?. Just när man tror att det inte kan bli mer kocko, står plötsligt i skymningen en stum varelse, till det yttre påminnande om en svårt brännskadad zombieversion av Lars Leijonborg med en blinkande lampa i pannan, och spelar luta i en vältuktad trädgård med kringskridande lobotomioffer i vita särkar, medan två svarthåriga nymfer strax intill har mjuksex inför öppen altandörr. Och därmed är även Pandoras ask öppnad på vid gavel.

"Vi dansar 'the monster mash' i engelska parken ..."

Vetenskapsmannen dr Humpp tillbringar sina dagar ståndsmässigt i en stor gård. Baksidan av detta luxuösa leverne är att han riskerar att transformeras till ett sönderfallande, äckligt vidunder, ifall han inte regelbundet intar något slags serum. Detta elixir utvinner han, under ledning av en talande hjärna i en glasburk, genom att på oklart sätt dränera unga, virila män och ”latenta nymfomaner”, starkt dopade med afrodisiaka, på sexuell energi, och därefter kassera deras livlösa, slutkörda kroppar.

"Låt se nu. Hur ska jag göra för att utstråla ännu mer sex än jag redan gör?"

För att leta upp och kidnappa lämpliga offer, köpa droger och undanröja besvärliga personer, skickar doktorn en extremt långsam varelse med det minst diskreta yttre man kan tänka sig, nämligen Leijonborg-monstret, i sällskap med några liknande machotyper — troligen resultat av tidigare, misslyckade experiment — som på något sätt lyckas glida runt obemärkta på stan och nosa sig till varje sexparty och herdestund. Doktorn rotar även i deras hjärnor på jakt efter nyckeln till den mänskliga libidon, vilket inte bara ska förlänga hans eget liv, utan även öppna dörren till tidigare oanade nivåer av sexuell extas.

Sex och droger kan få fatala konsekvenser, om rock'n'rollen uteblir.

Detta är uppenbarligen inte ett fall av att man fått en superb story i knät, och därefter gnuggat geniknölarna över hur man ska kunna göra en film av den. Det handlar snarare om att man hyst en besatthet vid det perfekta b-filmskonceptet, och funderat på hur man ska kunna väva ett manus runt det.

Och jag måste säga, att man lyckades med den äran. Man har tagit alla tänkbara klichéer, upphöjt dem till två och fogat samman dem till något helt unikt.

Ingenting jag skriver, kan någonsin göra den här bilden rättvisa.

Det är en oerhört snygg film, men på ett sjaskigt sätt. En billigt, urbant svartvitläcker och liksom drömsk och loj känsla vidlåder de dialogfria sex- och strippscenerna, ackompanjerade av strippklubbsjazz och elektroakustisk musik. Dr Humpp själv ser ut som en korsning mellan en östtysk psykopat och Vladimir Putin, med stålblick och knivskarp profil. Så iskall är han, att han inte ens låter sig lockas till ett ondskefullt skratt då han yttrar repliker som: ”Sex dominates the world! And now … I dominate sex!”.

"Ball alltså! Skulle gärna hänga på, men jag har fastnat såhär."

Iklädd likadan kampsportsmässig särk som sina offer, går han rond i de mörka korridorerna. I varje säng ligger de unga libertinerna, nakna, fullproppade med potenshöjare, och vrider sig som språklösa maskar. En naken hippie sitter i lotusställning och röker på, medan en trekant försiggår på sängen. Ljuset spelar kontrastrikt och effektfullt över de extatiskt rullande ansiktena och den viktorianska labbutrustningen, reflekteras i svettglänsande pannor och rykande provrör, alltmedan doktorns liderliga, blonderade assistent trånande kvider i sömnen om att få bli använd i hans experiment. Det är en film gjord av bisarra sexuella drömmar och förpubertala pojkfantasier i en nästan psykedelisk häxbrygd.

"Hjälp! En Teletubby!"

Men säg den lycka som varar. Humpp och hans hiskliga hejdukar övermannas, varpå doktorns ansikte smälter ihop, och hans okroppsliga mentor i glasburken får psykbryt och fattar eld av rent raseri! Och allt de ville var att föra in mänskligheten i ett nytt sexuellt paradigm. Men vägen till helvetet är, som bekant, belagd med goda föresatser.

"Äntligen! Jag kan driva lamporna enbart genom min vilja till makt!"

Sugen? (Kan väl inte tro annat …)

Till skillnad från de flesta filmer jag recenserar, går denna inte att finna i sin helhet på Google Video. Men Swedisc har den förstås på Something Weird-dvd, fullpackad med extramaterial.

Arkiv B: The beast of Yucca Flats

Efter att ha tagit sig igenom b-cineasternas novisnivå med relativt lättsmälta alster såsom Robot monster och Dracula vs. Frankenstein, är det dags att ge sig in i närkamp med Coleman Francis legendariska broilerkalkon The beast of Yucca Flats från 1961. För den som håller måttet väntar en knapp timme av förstklassig sublim underhållning — för de övriga en hälsosam dos av mental smärta. Denna film tar alla B-kalkonernas honnörsord, t.ex. lobotomerat skådespel, grova kontinuitetsmissar, öppet förakt för logik och förnuft samt en förödande låg budget, till en sällan skådad nivå och blir liksom de mer kända samtida kalkonfilmernas bångstyriga lillebror, en rebel without a cause som verkligen inte förstår var gränsen går. Arkiv B gör tummen upp!

Såhär strax efter nationaldagen, passar det att lyfta fram en svensk kulturexport som det talas alltför tyst om: fribrottaren och skådespelaren Tor Johnson. Trots hans oöverträffade gestaltning av muterade missfoster och otäcka odöda, är hans minne dömt att försmäkta i skuggan av Garbo, Bergman och Skarsgård. Men här har vi faktiskt en film, vars primära syfte uppenbarligen är att casha in på hans framgångar. Efter att ha firat triumf på triumf i Ed Woods filmer med sin ofantliga kroppshydda, sin skräckinjagande mimik och sitt unikt klumpiga och tafatta skådespel, har han här lyckats med bravuren att hamna i en film, där han är den i särklass mest uttrycksfulle skådespelaren. Detta är nämligen själva antitesen till Maniac — en kollektiv uppvisning i stoicism, där samtliga medverkande, utom just Tor, tycks ha förväxlat skådespeleri med pokeransikte. På affischen står han omnämnd som special guest star, vilket gör att man kan gå denna film till mötes med sina förväntningar exakt kalibrerade utan att bli besviken.

En gång en framstående brottare. Nu ett korpulent vrak. Fast i B-filmens träsk.

The beast of Yucca Flats är en av den betydande mängd filmer, om vilka b-filmvärldens viktigpettrar brukar säga ”om du tror att Plan 9 är världens sämsta film, har du inte sett den här”. Och de har rätt; det finns massvis av filmer som är avgjort sämre än Ed Woods magnum opus. Dock bjuder de flesta av dem intet mer än filmiska motsvarigheter till att hålla huvudet i ugnen i en och en halv timma. Den lilla klick dåliga filmer som faktiskt har något visst att erbjuda — ett svårfångat je-ne-sais-quoi, en ofattbarhet, en transcenderande kvalitet som lyfter dem över boschet — känner man vanligtvis igen på att de är kultförklarade av en eller annan skara ljusskygga nördar.

Här har vi nu ett exemplar som, enligt alla rimliga skalor, är sämre än allt Ed Wood någonsin släppte ifrån sig, men ändå besitter egenskaper som sorterar den till bisarro-dimensionen snarare än till papperspellen.

Detta är en b-film i ordets allra entydigaste bemärkelse. Den föredömligt minimala budgeten förbjöd inte bara sådana utsvävningar som färg, specialeffekter, kompetenta skådespelare och inomhusmiljöer, utan även synkroniserat ljud. De fåtaliga replikerna uttalas därför undantagslöst av personer som har ryggen mot kameran, kupar händerna framför munnen eller helt enkelt inte syns i bild. Detta inte bara befriar oss från b-filmens vanligaste akilleshäl, nämligen det ändlösa babblet, utan tillåter även berättarrösten att breda ut sig i fullt majestät. En berättarröst som ger ifrån sig stöt efter stöt av dödens allvarliga, övertydligt civilisationskritiska, livstrött lakoniska, märkligt rumphugget pretentiösa enradingar. Repliker som tycks vara konstruerade enligt Burroughs klipp-och-klistra-metod, och får en att begrunda hur hårfin gränsen är mellan skräpkultur och avantgarde.

”Joseph Javorsky — respected scientist. Now a fiend. Prowling the wastelands. A prehistoric beast in the nuclear age. Kill. Kill, just to be killing.”

”Vacation time. Man and wife. Unaware of scientific progress.”

”Joe Dobson. Caught in the wheels of progress.”

”Jim Archer. Joe’s partner. Another man caught in the frantic race for the betterment of mankind. Progress.”

Oskyldig familjefar. Fast i utvecklingens hjul. Joddlar mot de blånande bergstopparna.

Handlingen då? Jo, vår svenske nationalhjälte spelar dr. Joseph Javorsky, avhoppad rysk vetenskapsman, på väg till Yucca Flats i Nevada för att avlägga en hemlig rapport om sovjetisk rymdforskning. Två ryska torpeder jagar emellertid ut honom i ett område för provsprängning av atombomber, just som en sådan briserar. Som man kan förvänta, transformerar detta honom till en muterad best med något som liknar fogmassa i ansiktet, planlöst kringvandrande på den ödsliga prärien i jakt på människor att mörda enbart för själva mördandets skull — och, i de fall det handlar om kvinnor, för lite praktiserad nekrofili.

De patrullerande poliserna och sammanbitna hedersknyfflarna Jim och Joe tar upp jakten på åbäket, genom att genomföra en strapatsrik och farofylld klättring halvvägs upp på en till synes slumpvis vald platå, där de finner mördarens grotta och tillvaratar hans första offer. Hellre än att gömma sig och avvakta monstrets återkomst, väljer de sedan att ägna betydande tid och möda åt monomana försök att komma upp till toppen på platån, under det att den snälla berättaren upplyser oss om att man för detta syfte behöver en luftfarkost, och att jätten, helt följdriktigt, inte befinner sig däruppe.

Skjut först. Tänk sedan. Erkänn ingenting. Utveckling.

Våra oförvägna och oförvitliga konstaplar styr till sist om sina mödor till att finkamma prärien från ett mindre flygplan. De har dock ingen aning om hur mutanten ser ut, varför de på ren chansning istället skjuter ihjäl den semestrande familjefadern Hank, som är ute och letar efter sina två pojkar som gått vilse. Dessa gossar har samtidigt råkat irra sig fram till grobianens grotta — alltså den grotta som var oerhört riskabel och mödosam för två vuxna män att ta sig fram till — där de förskansar sig, då vidundret självt återkommer och lägger sig att sova i grottmynningen.

Den som tror att detta kan leda till spännande förvecklingar, har dock glömt vad slags film vi har att göra med. Nästa sak som händer är nämligen att de käcka polisiära parhästarna till synes av en slump råkar på mördaren nere på marken; denne gör ett både lidelsefullt och behjärtansvärt försök att strypa Jim, men blir skjuten av Joe.

Mörda. Mörda bara för att det står i manus. Det hänsynslösa naturtillståndet. Utvecklingens pris.

Och efter denna veritabla orgie i ologik, denna störtflod av västgötaklimax, detta gullregn av bevingade ord, tänkvärda aforismer och non sequiturer, ställer man sig osökt frågan: har jag just bevittnat en kinematografisk trafikolycka, eller en undergroundrulle av någon skyddsling till Andy Warhol?

Coleman Francis. Noted film director.

Progress.

Sugen?

2010-talet är en gyllene era för b-cineaster. Då jag började samla, var man hänvisad till att beställa kartonger med VHS-kassetter från obskyra amerikanska postorderfirmor; nu finns skräpfilm en masse gratis och lagligt tillgänglig via det världsomspännande datanätet Internet. Här är The beast of Yucca Flats i sin helhet och här som MST3k-avsnitt. För den som inbillar sig, att denna film skulle vinna särskilt mycket på högupplöst bild och ljud, har förstås Swedisc en mängd olika utgåvor.