2011-12-06

Den höga förekomsten av Ant-Bee i detta program är helt godtycklig och inte genomtänkt på minsta vis, men kan ändå tjäna som ursäkt för att göra lyssnarskaran uppmärksam på detta långlivade neopsychband, som vi även hört i tidigare Magmor. Den senaste skivan, Electronic Church Muzik, väcker inte bara misstankar genom den olycksbådande putslustiga stavningen utan har också blivit något av psykedelians Chinese Democracy — dess snara tillblivelse annonserades redan våren 2003, men så drog födslovåndorna ut på tiden och skivan mötte en, förmodligen ganska blygsam, lyssnarskaras tindrande öron först i februari i år. Resultatet infriar tyvärr mina förväntningar på kreativa processer som dragits i långbänk: en handfull blygsamma juveler flankerade av omsorgsfullt slipade, putsade, blankpolerade och förgyllda exkrementer. Men en av höjdpunkterna får vi oss ändå till livs i detta program.

Den lokalfärgade turkiska progrocken, herr Richards mikrotonala månadsstycken, John Leachs renässanspastischer, M. Ashrafs skogstokiga Lollywoodlåtar, Bobby Callenders kerubiska psykedelia, Robin Williamsons orkestrerade post-Incredible String Band-folkpsych samt Jean-Pierre Massieras aspirationer på att bli 70-talets franska svar på Joe Meek är redan bekanta för de trogna lyssnarna, men nu är det såklart inte enbart dem jag vänder mig till, så därför nämner jag dessa ändå.

I programmet hörs också första delen av Magmas kontrafaktiska julsaga om Proggtomten och Skuldstormen — perfekt för er som, liksom jag, inte står ut med att läsa skönlitteratur på skärm, men mer än gärna lyssnar till den med svensk flumprogg i bakgrunden.

Apropå julen, får sig förstås den rådande adventstiden en släng av sleven i form av inlevelsefull kyrkosång från Eilert Pilarms julskiva. Jag visade förresten upp min ömt vårdade signerade Eilert-cd för min dotter, nio år.  Den är en av tre signerade saker jag äger — de övriga är en stenkaka med Delta Rhythm Boys och ett autografkort från Kronblom-tecknaren Gunnar Persson. ”Visst är det coolt?”, frågade jag retoriskt. ”Nä”, svarade hon brutalt. Ja, se nutidens ungdom.

Spellista

• Baris Manço [Prog Is Not a Four Letter Word] Lambaya Puf De
• Emil Richards [Stones] Turquoise (December)
• Arbete & Fritid [1969-1979] Dorisk drone
• Bobby Callender [Rainbow] Symphonic Pictures
• Eilert Pilarm [Eilerts jul] Jag har hört om en stad ovan molnen
• Jean-Pierre Massiera [Radio Galaxia] Radio Galaxia
• Älgarnas Trädgård [Delayed] Interstellar Cruise
• The Ant-Bee [Lunar Muzik] Return of the Titanic Overture
• Robin Williamson [Myrrh] I See Us All Get Home
• M. Ashraf [Jan Mohammad's Dekha Jaye Ga] Too Bhi Piala Chum
• Ove Flodin & Sigurd Ågrens ork. [Schlagerkavalkaden 6 - Fyrtiotalsfavoriter] Flickan med dragharmonican 1946
• John Leach [Prehistoric, Ancient and Period] Lady Salisbury
• Ant-Bee [Electronic Church Music] Eye of Agamoto (w Don Preston & Bunk Gardner)
• Dan Berglund [Tonbruket] Monstrous Colossus

Dyrgripen!

Arkiv B: Alternativ julfilm i Skarpnäck 4/12!

Jag vet — det har varit oacceptabelt tunnsått med nya filmrecensioner på sista tiden. Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa. Men för att någotsånär göra bot, bjuder Arkiv B i samarbete med Sputnik Mötesplats till alldeles gratis bisarro-julfilmsfrossa på andra advent, alltså 4 december! Det vankas Santa Claus conquers the Martians (recenserad av mig här), mexikanska Santa Claus, magmanesisk musik och soppa i pausen (ej gratis men mycket billig).

Facebook-evenemang här.

Men vad sitter jag här och skriver redundant text för? Allt ni behöver veta finns ju på affischen här (klick = högre upplösning):

 

10-12-07: Jul, jul, sinnesvidgande jul

Vad ska jag hitta på, nu när guldkornen i Ricky Bruchs gamla diktsamling börjar sina? På vilket tredje kulturellt ben ska nu Magma vila, för att komplettera musiken och filmen? Skulle vilja utlova kåserier, men det vore möjligen att ta sig vatten över huvudet.

Men Arkiv B är här för att stanna, vad man än må tycka därom. Veckans film var, passande nog, alla b-cineasters julfavorit Santa Claus Conquers the Martians.

Musikalisk sinnesprovokation blev det förstås också. Barockopera i Magma? — ja, passar inte galoscherna, finns det gott om radjostationer som spelar Swedish House Mafia dygnet runt. Men där får man förstås varken höra freudiansk a cappella med Robyn Hitchcock, mikrotonaljazz med Emil Richards, hetsig fransk hipster-skurkjägarmusik eller sitarkrautrock med 70-talets hårdaste tyska bandnamn näst Kraftwerk och Faust: Bröselmaschine.

Faktum är, att man inte får äta från detta dignande crossover-bord i något annat av mig känt program. Kalejdoskop kommer ibland nära, men är vanligen alltför seriöst och P2:skt smeksamt, medan Magma är ett direktsänt, slumpmässigt, respektlöst, ideellt, kreativt kaos!

Men Magmas livsluft är publikens uppskattning och stadiga tillväxt, i överensstämmelse med begärets grundegenskaper. Så sprid ordet, skicka länk, bjud in till fansida å Facebook med mera! (Jag tjänar inga pengar på det, om ni nu fruktade något sådant.)

Spellista

• Emil Richards – Turquoise (December) (1966)
• Omega Redstar – Rettenettes
• Älgarnas Trädgård – Möjligheternas barn (1972)
• Soft Boys – The queen of eyes (1980)
• Les Maledictus Sound – Kriminal theme
• Strawberry Alarm Clock – Rainy day mushroom pillow (1968)
• Bröselmaschine – La rotta
• Henry Purcell – Kung Arthur: akt 1, scen 2 [utdrag]
• Robyn Hitchcock – Uncorrected personality traits (1984)
• Philip Glass/Robert Wilson – Dance 2 [ur Einstein on the beach] (1976)
• Miriodor – Forêt dense (Deep forest) (2005)
• Spirogyra – The future won’t be long (1971)
• Tonto’s Expanding Head Band – Timewhys (1971)

Bonusmaterial: En liveversion av Uncorrected personality traits, som faktiskt slår studioinspelningen med ett par hästlängder.

Arkiv B: Santa Claus Conquers the Martians

Jag vet — det är skralt på radjofronten för tillfället. Min sändning av den 7:e dennes har av okänd anledning fortfarande inte dykt upp på nätet, och nu i tisdags tog jag julledigt. Men i säsongens tecken kommer här åtminstone …

1964 ställde man sig frågan: hur göra en julfilm för popgenerationen? Svar: man blandar in utomjordingar och robotar, må det bli hur långsökt det vill. Man målar upp en skräckbild av den moderna framstegstankens ändhållplats, med lagom doser action och slaggis. Resultat: Santa Claus Conquers the Martians.

Julen står för dörren och barnen på Mars är deprimerade. Det är pastellfärgat 60-tal, vi befinner oss i skärningspunkten mellan det moderna projektets rationalism och sociala ingenjörskonst och dess motpol: det irrationella, leken, ”barn måste få vara barn”, utvecklingspsykologin. Invånarna på den stenhårt teknokratiska planeten klär sig i figurnära kläder, är gröna i ansiktet och bär hjälmar prydda med buckliga stålrör och krokiga antenner, som får dem att likna cyborger i steampunk-tappning. Marsiansk inredningssmak favoriserar stramhet, abstrakt dekoration och tidstypiska stilmöbler samt hyser en uppenbar avoghet mot räta linjer. Barnen behandlas som informationsmatade maskiner ända från vaggan; håglöst och glädjelöst vandrar de runt i en urspårad Jan Björklund-dröm och ser trånsjukt på barnprogram från jorden. Sådan tur att deras modersmål också är amerikansk engelska.

Material: latex och polyester. Titel: "L'enfant machine".

Ja, Mars barn är nedstämda, och deras kung Kimar uppvisar en slående likhet med oss vuxna jordbor, då vi ställs inför apatiska flyktingbarn och flickor med självskadebeteenden: han fattar ingenting. Så han konsulterar Chochem, en åttahundra år gammal, utmärglad, glesskäggig gubbe i en grotta. I ett av filmens nyckelögonblick blir hans frånvarande blick gråtmild, då han darrar fram: ”We need a Santa Claus on Mars!”, och försvinner i en rökpuff.

Lista på hippies som var övervintrade redan innan det fanns hippies: Jesus, eden ahbez, Chochem.

Sagt och gjort. Man far till jorden för att röva tomte, beledsagad av två kidnappade jordbarn och Torg — en epa-variant av Robby the Robot, som medverkade i Forbidden Planet 1956 och sedan blev filmstjärna på egna meriter (han är faktiskt fortfarande aktiv, till skillnad från Torg som troligen pensionerades efter denna films sista inspelningsdag). Jorden ställer sina rymdraketer och sin stridsteknik i barnens och humanitetens tjänst mot de oempatiska, stramt kollektivistiska marsmännen.

"Det är sant, han följde efter oss ända hit! Får vi behålla honom?"

Man kommer osökt att tänka på kalla kriget, vilket kan bero på att det är vad man lärt sig förvänta sig — kallhamrade utomjordingar som förkastar jordens frihet och kärlek går det tretton på dussinet av inom amerikansk science fiction från denna tid. Alltid kommer där en uniformerad ras, en svävande hjärna eller ett ljusskyggt gummimonster, som vill förgöra vår lyckliga civilisation med bomber eller tankekontroll. Jag menar därför inte att man medvetet tänkt sig denna film som en allegori — den är och förblir en ganska korkad lågbudgetrulle gjord av en ung, oerfaren entusiast utrustad med ett knippe andrasorteringens Broadway-aktörer — men man följde sin tids konventioner, och den hade nog inte kunnat göras idag, på grund av att västvärldens självbild blivit alltför pessimistisk. Istället ägnar vi oss åt självspäkning. I en nyinspelning skulle tomten ha tröttnat på jordbornas trångsynta egoism och frivilligt emigrerat till en planet befolkad av blåhyade miljöpartister.

"Jag ska lära dig att glo på mina tajta kalsonger, du dvärgversion av Hatte Furuhagen!"

Nåväl. Enleveringen lyckas — troligen mest tack vare att filmskaparna helt glömde bort den jordiska motinsatsen på vägen. Man smäller upp en verkstad åt jultomten, men enligt Mars-modell är den helautomatiserad med hårt driven standardisering; medelst knapptryckningar tillverkar den sammanlagt sex olika sorters leksaker. ”Look at me — Santa Claus, the great toymaker, pressing buttons. That’s automation for you”, suckar tomten uppgivet och modernitetskritiskt, efter att ha intagit middag i pillerform.

En b-skådespelare fångad i ett smärtsamt ögonblick av självinsikt.

Men ondskan lurar i faggorna. Voldar heter en förhärdad och kall cyniker med diktatormustasch, som stigit osannolikt högt i graderna med tanke på sitt auktoritetstrots och sin passiva aggressivitet. Han besitter ett romerskt sinnelag, önskar hårdhet och krig och inget velourtramsigt leksaksdaltande. Han omger sig med ett litet kotteri jagsvaga clowner till serietidningsskurkar, och som sådana håller de sig förstås med en rödskimrande underjordisk grotta. Där låser de in vad de tror är jultomten, men i själva verket har de fått tag på den utklädde Dropo — en spattig, barnslig bondkomikfigur med stort hjärta. (Den gigantiska plåtmanicken på hans huvud tycks helt undgå deras uppmärksamhet.)

"Ett återanvänt gag är också ett gag" -- U. Lundell

Det går som det brukar gå. I en episk slutfajt kämpar barnen ned Voldar med bollgevär, modellflygplan, brännbollsträn och såpbubblor. De leker honom till ett hulkande vrak, Dropo blir utsedd till Marstomte och jordborna får vända hemåt till de medryckande tonerna av slagdängan Hooray for Santy Claus!

Sugen?

Ja, ni gissade rätt — även denna film finns i sin helhet online. För den mer kvalitetsmedvetne finns faktiskt en svensktextad dvd-utgåva från Njutafilms till oförskämt lågt pris.

Magma [2009-12-15]

Tiden för midvinterblot är inne, och på Magma-altaret offrades i denna sändning varje kvarvarande uns av värdighet då vi inledde med att bjuda på en osedvanligt töntig låt med Hep Stars! Men säkert som sillen på det nigerianska julbordet ramlade vi strax ned i det vanliga psych-, prog-, folk- och knorkträsket (knorkmusik, alltså knorkig musik, är en av Magmas specialiteter, vid sidan om knarkmusik). Dialogsnuttarna som hördes var från julkalkonerna (hepp) Santa Claus och Santa Claus Conquers the Martians.

Spellista

• Hep Stars – Jingle Bells (1967)
• The Nice – Daddy, Where Did I Come From? (1968)
• Animal Collective – Summertime Clothes (2009)
• The Roundtable – Scarborough Fair (1969)
• Michele Cody – Merry Christmas Elvis (1978)
• Stars Like Fleas – Some Nettles (2007)
• Roy Harper – Hors d’Oeuvres (1971)
• Weird Weeds – A Goose (2008)
• Boduf Songs – Pitiful Shadow Engulfed in Darkness (2008)
• Alice Through the Looking Glass – Her Majesty Queen Alice (1969)
• Kultivator – Grottekvarnen (1981)
• Mats & Morgan – Etage A41 (2001)
• Eilert Pilarm – Blue Christmas (2001)
• Santa Claus Conquers the Martians [ledmotiv] (1964)

Magma önskar nu eder alla en synnerligen god helg! Låt den rätta julstämningen komma in via detta filmklipp:

P.S. Man kan nu bli ett fan av Magma på Facebook. Gå in här eller se den ev. menyn här till höger på BLÅGGEN.

God jul, påve ful

Jag vill ta tillfället i akt och önska eder alla en god jul och ett gott nytt år, samtidigt som jag påpekar att det heter just så (inget av orden i nämnda fras är egennamn, därför inleds de icke med stor bokstav).

Hoppas även ni fått er ett gott skratt åt vår käre påves senaste utfall. Han tycks på fullt allvar mena att sexuella avvikelser och könsöverskridelser utgör ett reellt hot mot mänsklighetens överlevnad. Gratulerar på förhand till utmärkelsen ”årets perspektivlöshet”, säger jag, och ge mannen 2009 års Karamelodiktstipendium redan nu, för flugigare än såhär kommer det inte att bli.

Och när vi nu är inne på jul och sträng katolicism, varför inte kombinera dem båda? Jag önskar att alla människor varje jul finge se den ultrabisarra mexikanska klassikern Santa Claus från 1959:

Själv tror jag tyvärr att jag måste stå över i år, ifall jag ska hinna uppfylla mitt nyårslöfte: att innan året runnit ut ha sett alla 20 Åsa-Nisse-filmerna (jag räknar inte de två kavalkadfilmerna) i kronologisk ordning. Är bara uppe i film nummer 15 än så länge.

Vad hände med kavalkadfilmen förresten? En hel genre som bara gick upp i rök. För mig kunde den gärna få en renässans. Tänk att dra ihop hela den oändliga räckan Beck-filmer till 1½ timma. Jag räknar med minst ett mord var femte minut.

Hur det än må vara med den saken, hörs vi igen på årets näst sista kväll, då Magma kommer att ägna sig åt betydligt mindre antikverade företeelser.