Det är märkligt, hur litet det talas om Grooveshark. Det är en musikströmningstjänst med ett riktigt välfungerande webbgränssnitt, d.v.s. man behöver inte specialinstallera några otympliga program, och dessutom slipper man ljudande reklam även i gratisvarianten.
Avigsidan visavi den där andra tjänsten är egentligen bara en: obefintlig katalogisering. Åtskilliga album finns i dubbletter (att jag alltid måste kolla stavningen på det ordet …!), men med bara en eller ett par låtar representerade på vartdera. Troligen har den mesta musiken inte lagts ut ”officiellt”, som följd av något avtal med skivbolagen, utan laddats upp av användarna varpå den får ligga där liksom på nåder, tills något högdjur upptäcker den och orkar hota med rättsliga åtgärder. Youtube-strategin med andra ord. Men det är som sagt en gissning.
Vad som däremot finns, är en ”radio”-funktion, där man har ett (starkt subjektivt) urval av genrer att välja bland. När man gjort sitt val, hamnar man i en dynamisk spellista, eller ”station”, som man ska kunna påverka själv genom att trycka glad resp. sur gubbe för den låt man för närvarande lyssnar till.
Jag vet inte om det faktum att Dubstep har fått en egen station, medan de stackars Jazz och Klassiskt fått tränga ihop sig under varsitt paraply, säger mest om tjänstens skapare eller den tilltänkta målgruppen, men någonstans anar jag den omisskännliga doften av amerikanskt college. Den förstärks ytterligare när jag tittar in på Oldies-stationen och finner Frank Sinatra sida vid sida med Patti LaBelle och Joan Baez. Röd tråd efterlyses.
(Här vill jag också hötta med ett radioaktivistpekfinger mot den totala urlakningen av begreppet ”radio”. Bakom det jag vill kalla radio, ligger faktiskt en betydande mängd känsla och mänskligt förnuft, och inte bara ett gargantuanskt digitalt musikbibliotek, en massa bandbredd och några kluriga algoritmer. Jag antar, att det är den monomana, profitmaximerande reklamradion, som öppnat för begreppsförvirringen. Detta geschäft består ju inte av mycket mer än en hoper extremt snäva och tjatiga spellistor. Hr Ehrenmark ondgjorde sig en gång över brödpåsar med påskriften ”detta bröd har inte vidrörts av människohänder” — nu har vi radio som inte har vidrörts av mänsklig tanke. Stofilgnäll, måhända, men man får väl slå vakt om den stolthet man har.)
Nåväl — jag har börjat låta Experimentell-stationen gå varm. Även här gör sig college-oset påmint genom att inget är framställt före 2000-talet eller rör sig alltför långt bortom varken rockens huvudfåror eller USA:s gränser. Men inom dessa ramar finns ju mycket bra. Hör här några favoriter från de senaste dagarna:
- Battles – Rainbow; Yes möter Mike Patton?
- Kayo Dot – The awkward wind wheel; osvulstig progmetal.
- Holy Fuck – Lovely Allen; krautifierad altrock med stråkar.
- Man Man – 10 lb moustache; altcountry och lofi-jazz?
Laddade även upp några av mina egna alster från anno dazumal, framställda under mitt helt sanningstrogna nom-de-guerre Bandet som inte finns. Lyssna gärna:
Publicerat av Robert Huselius 
