Den 17 december dog Don Van Vliet, alias Captain Beefheart, av sviterna från ms. En av rockmusikens verkliga särlingar är borta från sinnevärlden.
Ifall det inte varit för de lyckliga omständigheter som gav honom en skivkarriär, nämligen den gamla vänskapen med Frank Zappa (vars 70-årsdag förresten uppmärksammas i P2:s Kalejdoskop snart), föreställer jag mig att hans liv hade artat sig ungefär likadant ändå. Beefheart just wasn’t made for these times, som en annan djupt betydelsefull popfigur skaldade.
I vårt samhälle, som ironiskt nog vill kalla sig individualistiskt, finns det människor som är alltför individuella för att kunna falla in i den förväntade gåsmarschen genom skola och arbetsliv. De kan antingen gå under eller finna en nisch som älskvärda kufar, likt Don Van Vliet sittande i öknen med sitt måleri, som faktiskt var hans huvudsakliga gebit — han lade musiken på hyllan redan 1982. Hos Letterman känns han som en pensionerad brevbärare och hobbykonstnär som sätter sig bredvid dig på bussen; han är fryntlig och gentlemannamässig, men svår att få verklig kontakt med, han tycks vara i besittning av en ohämmad fantasi och skulle antagligen blivit belagd med diagnos om han vore ung idag.
Det är ett vittnesbörd om vår kulturs torftighet och fantasilöshet, att vi inte kan tolerera avvikelser utan att kalla dem personlighetsstörningar, och även att vi alltjämt tycker det är märkvärdigt när någon åstadkommer något stort utan att vara formellt skolad. Men för verkligt nyskapande och nytänkande är väl utbildningsmaskineriet snarast en hämsko. Go to the library and EDUCATE YOURSELF if you’ve got any guts, skrev nämnde Zappa 1966.
Vid denna tid hankade sig den genuint oskolade Beefheart ännu fram på danshaken med sitt någotsånär konventionella bluesrockkapell The Magic Band, och 1967 års Safe as milk var, ehuru hyfsat utflippad, ett klent varsel om vad som komma skulle. Men där finner vi också Kaptenens allra mest konventionellt vackra låt (här kongenialt bildsatt med klipp från Dr Caligari):
I centrum för Captain Beefhearts skivproduktion står förstås Trout mask replica (skandalöst nog ej tillgänglig på Spotify!) från 1969. Denna explosion av råbarkad, anarkistisk, lekfull dada-blues sände chockvågor som resonerade genom amerikansk punk, no wave och varjehanda experimentrock — Tom Waits hade förstås inte varit mer än en fluglort utan den.
Därefter tycker jag att han började upprepa sig, liksom måla in sig i sitt eget lilla trygga musikaliska hörn, och för mycket av nasalt rytande pratsång till habilt stompkomp får även mig att byta kanal. Kanske var han rentav själv av samma åsikt, och valde därför att lämna musiken?
Men 1969 stod hans stjärna i zenit — låt mig exemplifiera med min favorit bland oförmodade möten mellan frijazzsymaskiner och absurdistparaplyn på bluesoperationsbord:
TILLÄGG: Läs även Universum Nolls fina dödsruna.
Publicerat av Robert Huselius 
