Men nog om mig och mitt nu. Man är väl ingen blåggare heller. Jag ville ju bara ha något att skylla detta programs dröjsmål på. Men nu är det här. Årets första!

Som den uppmärksamme magmanesiern snart inser, är c:a halva detta program tillägnat år 2011. Fånigt kan tyckas, då detta år redan gått hädan och därför inte kan gengälda tjänsten. Man borde koncentrera sig på att fjäska för 2012 istället, i hopp om att det året ska skänka en mjölk och honung istället för apokalypsens fadda fulöl. Men nu blev det såhär.

Vilka som var 2011 års bästa skivor, låtar etc., finns det oräkneliga betydligt hippare personer än jag som har alla möjliga lösa åsikter om. Så hippa är de, att jag inte ens känner till dem. Här presenterar jag endast, med min vanliga oefterhärmliga blygsamhet, en revolutionsgryta (det är ju ändå 2011 vi talar om) av musikaliska primörer.

Nybakat! — så kallar sig en jazzkvartett bestående av bl.a. pianisten och före detta Bagis-grannen Ira Mogilevsky, som spontant skickade icke mindre än tre skivor till mig. Tackar! Musiken förtjänar lite mer uppmärksamhet än en enda avspelning och en randanmärkning, men det får bli senare. (Apropos Bagis, har jag blivit bjuden till lägenhetskonsert på hemlig adress därstädes. Kryptiskt och spännande. Kanhända jag återkommer med rapport och inspelning.)

Sedan hoppas jag ni håller med mig om, att det var hög tid för lite barnmusik och svenska dragspelsvirtuoser i programmet. Voilà!

Spellista

• Ernst Rolf [Svenska sångfavoriter] Rolfs nyårshälsning
• Alexander Turnquist [Hallway of Mirrors] Spherical Aberrations
• Vijay Iyer with Prasanna & Nitin Mitta [Tirtha] Tribal Wisdom
• St. Vincent [Strange Mercy] Surgeon
• L`Arpeggiata/Christina Pluhar [Monteverdi: Vespro della Beata Vergine (1610)] Introitus: Deus in adiutorium; Toccata: Domine ad adiuvandum
• Hazelius Hedin [Om du ville människa heta] Jämmerpolskan
• Marilyn Mazur [Celestial Circle] Kildevaeld
• Oneohtrix Point Never [Replica] Andro
• Elin Larsson Group [Let You In] Let You In
• The Psychic Paramount [II] Intro / SP
• Emil Richards [Stones] Garnet (January)
• The Zodiac [Cosmic Sounds] Capricorn: The Uncapricious Climber
• Eric Burdon & The Animals [Winds Of Change] Poem By The Sea
• Spjärnsvallet [Music in Sweden 7] Pojkarna
• ”Mitt namn är grafofonen” [100 år med inspelat ljud]
• Charlotte – Om jag fick bestämma
• Le Fly Pan Am [N'écoutez Pas] Autant Zig-Zag
• Olle Johnny [Svenska dragspelsmästare (cd 1)] Fjärilar i solsken
• Raymond Scott [Manhattan Research, Inc. CD2] Take Me To Your Violin Teacher
• Evensong [Fading Yellow Vol 8] The Smallest Man In The World
• Nybakat! [Nybakat!] Fjärlin vingad syns på Haga
• Filippo Tommaso Marinetti [Musica Futurista - The Art Of Noises] La Battaglia Di Adrianopoli (1924)
• Shakti med John McLaughlin [Natural Elements] Mind Ecology
• Max Tundra [Some best friend you turned out to be] Cakes

(Dottern fick även ett sällskapsspel, där man så snabbt som möjligt ska nämna ord inom en viss kategori och på en viss begynnelsebokstav. Påfallande ofta ville det ha oss att säga kroppsdelar på Q. Men det passar sig ju inte i barns sällskap.)

Den 17:e råkar också vara det datum, då jag ånyo äntrar P2:s katafalk. Kalejdoskop kl. 22:30 är det som gäller i vanlig ordning. Det blir experimentella gitarrhjältar från 80-talets New York för hela slanten.

Men till ämnet nu. Som ni väl förstått, finns här en outsinlig fatabur av konstnärliga uttryck att ösa ur, då Magma någon enstaka gång frusit inne och abstinensen behöver stillas. Om nu inte detta att frysa inne känns som en lockande utsikt denna tropiska vinter. (Varför har ingen uppfunnit den inverterade bastun förresten, för nyttjande under riktigt heta högsommardagar? Det vore en strålande chans till dubbelutnyttjande av frysrummen på snabbköpens lager, så länge dessa ligger precis invid badstranden, vilket de förstås endast undantagsvis gör. Men ändå! — man måste ju tänka utanför frysboxen.)

Hursomhelst, fataburen var det ju, och dess outtömlighet. Kanske har ni undrat, men inte vågat fråga, vilka mystiska skickelser som bragt detta program till liv? Ur vilka rottrådar Magma sugit sin näring? Tillåt mig, en folkbildningens ödmjuke tjänare, kasta en stråle ljus över omständigheterna.

Redan då jag i koltåldern gjorde innovationen ni ser ovan, och mina förstående föräldrar reagerade med att ta fram kameran — snarare än att slita mig från platsen i panik — kunde man ana, att ödet hade något eljest i beredskap. En nytänkande entreprenör i vardande.

En saga om apan, min första serieroman. Färdigställd vid c:a fyra års ålder, men i all min blygsamhet lät jag aldrig publicera den. En studie i alienation, förlösning, människans villkor och allt det där Kulturradion-tjafset. ”Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst”, som Hjalmar Söderberg skrev — kan det uttryckas mer pregnant än här, genom Teddys neurotiska försök att muta till sig vänskap genom att överösa en total främling med bullar och matsäck? (Klick = större bild!)

Några år senare stod rabulisten i mig i fullaste prunk. Ovanstående prosastycke, ehuru författat av lågstadieelever, får betraktas som barnförbjudet för sin myckna obscenitets skull. Den sanna konstnärens förakt för all borgerlig konvenans är uppenbart. Nu fanns bara en väg att gå.

Ja, här ser ni, hur historien klarlägger det rådande. Även Magmas existens kan förklaras genom lagen om orsak och verkan. Och kanske har jag genom detta hjälpt er från att rasa samman i frossbrytningar i väntan på den 17:e. Tacka mig inte — kom ihåg mig i testamentet istället.

Undertecknad på favoritskrivarbänken.

Vad har ni för planer för det nya året?

Fånig fråga kanske, men idag ska man ju driva sitt liv som ett företag med personligt varumärke och strategiska mål, och årsskiftet blir då en naturlig tidpunkt för bokslut och verksamhetsberättelse. Jag spår att nästa trend blir den personliga kvartalsrapporten. Motsvarar resultaten marknadens förväntningar, skjuter ens personliga aktiekurs i höjden. Går det knackigt, kanske man kan presentera ett trovärdigt livsprojekt och få stöd från någon riskkapitalist. Det vore väl ett tidsenligt alternativ, när det känns som om offentliga trygghetssystem och kollektivavtal gör folk för feta och lata för att jaga effektivt.

Vilka de där feta och lata är, blir nog förresten aldrig klarlagt. Det är ju alltid någon annan som anses betjänt av hårdare tag och tommare mage, aldrig en själv. En strävsam riksdagsledamot kan ju t.ex. inkassera pension på grosshandlarnivå vid fyrtio års ålder, utan att anse att det gör henne sämre rustad för fortsatt lönsamhet.

Hursomhelst, själv tänkte jag föregripa utvecklingen genom att bli småföretagare. Inte som entreprenör, utan som överlevare. I bästa fall levnadskonstnär. Jag skulle vilja vara en sådan som folk inte begriper vad han lever av. Spela och sjunga på gatorna ena dagen, bygga cyklar den andra, sätta ihop ett radioprogram den tredje och ockulera magnolior den fjärde. Och, om det kärvar ihop sig, göra en hemsida eller två.

Ja, i själva verket är det sistnämnda tänkt att vara min huvudsakliga födkrok. Jag ville inte vara för tydlig med mina ambitioner, eftersom jag är en känslig konstnärssjäl. Det är så vi med medfödd låg självkänsla säger, för att det ska låta lite mer fin-de-siècle-romantiskt.

Jag råkade yppa mina planer för en halvt avlägsen anhörig, en stadgad man i övre medelåldern (om nu denna ålder existerar längre, nu när man är ungdom vid trettio och tjej vid sextio). Han kastade en grötmyndig (ty det var jul) kamrersblick på mina anspråk och utdömde det hela som ”svårt”, varpå jag var tvungen att ta en sex kilometers promenad för att sortera tankarna.

”Svårt” översätts nämligen i mitt huvud som ”omöjligt”. Vi känsliga konstnärssjälar tycker inte att något vi åstadkommit har varit svårt, ty då skulle ju inte vi ha klarat av det. För oss är det förflutna enkelt och framtiden jobbig. För framgångsrika och nöjda människor antar jag att det är tvärtom. Vi är s.k. under-achievers, för genom att aldrig riktigt göra vårt bästa, kan vi åtminstone gona oss i vår rika inre potential och vårt oförverkligade geni medan vi sjunker till botten.

Inte den bästa utgångspunkt för en småborgare, det inser jag. Men jag lovar åtminstone att aldrig dra någon annan stackare med mig i fallet genom att skaffa anställda. Vi känsliga konstnärssjälar tycker nämligen det är anstötligt att tvingas ägna större delen av dagen åt att lyda minsta vink från en despot vi inte fått välja, och vill inte understödja denna perversa ordning genom att själva bli chefer.

Det är inte så, att vi känsliga konstnärssjälar är rädda för utmaningar, men när framgångsmaskineriet efterfrågar hungriga vinnarskallar med supertalang för det ena och andra, så inser vi mediokra och småfega, men klarsynta, velpottor att vi står sist i brödkön och får hålla till godo med smulorna efter de horder av mänskliga guttaperkabollar med Steve Jobs-psyke och gladiatorfysik, som vi ser torna upp sig för våra känsliga inre blickar.

Vi är dessutom så ödmjuka, att vi inte näns ta betalt för våra blygsamma tjänster. Att vi drömmer om medborgarlön är därför inte ett tecken på lättja, utan ett kvitto på vår oerhörda sensibilitet.

Inte heller skyr vi lagom hårt arbete emellanåt, men mycket hårt arbete hela tiden tycker vi, liksom Platon, är ovärdigt människan. Att arbeta på Posten, som jag gjorde förut, strider mot människans natur, det är jag övertygad om. Visa mig en postiljon som inte hellre skulle göra något annat, och jag ska visa er en bra låt av Ringo Starr.

Så nu ska jag ut och försöka sälja mig på den allmänna marknaden. Men om mina marknadsföringsframgångar med Magma kan ge någon fingervisning, kommer jag nog att behöva hjälp. För om en sådan unik och enastående skapelse efter sex år endast lyckats locka 75 anhängare på Facebook, vilket är SI-enheten för framgång, tyder det på ett sällsynt uselt PR-sinne och inget annat. Och denna panegyrik är inget självskryt utan dagsens sanning, ty den kommer från en känslig konstnärssjäl.

Ja, denna märkligt otäcka video får även denna gång avrunda året för Magmas vidkommande. Jag kan inte få nog av det hysteriskt stirrande leendet från denne nöjesgigant, som två dagar senare ska ligga död i sviterna efter ett självmordsförsök. Ett leende som slår över i diaboliskt, då han sjunger rader som: Vi behöver ej lida nå’n nöd — arbetslöshetsunderstöd / vi få allihopa till vår död.

Den minnesgode lyssnaren vet även, att det är legio för Magma att summera året i ett program av typen ”det bästa från år x”. Men då det krävs en herkulisk kraftansträngning för att ens lyckas skumma på ytan av den musikaliska störtflod som översköljer en så fort man slår på datorn, vore en sådan ambitionsnivå främmande för mitt nya, ödmjuka jag. Men utifrån några få Magma-godkäntstämplade album från året som gått, vill jag ändå rada upp en liten tub-kavalkad. Voilà:

Dynamikens drottningar Deerhoof poppade till sig något under året …

… och så även de gamla Magma-favoriterna Decemberists. Denna tillbakagång från progrocken och temaalbumen var förstås inte helt önskvärd, men den gedigna låtskrivarkonsten framstår kanske i ännu tydligare dager på detta vis. Med lättnad noterar jag, att viss Byrds-påverkan låter sig höra i denna sång. Lättnad därför att jag var rädd att Byrds-influenser nu var deklasserade till ”sååå 2006″ el. dyl.

Skandinaviens slagverksfantom nr. 1, Marilyn Mazur, gav ifrån sig albumet Celestial Circle. Något för Emil Richards-fansen kanske. Men inget jag hört på skiva, eller sett på tuben, går upp mot den spelning hon gav vid årets Urkultfestival.  ”Jazzproggfolksväng” låter som något djupt plågsamt, men i Mazurs luftigt experimentella tappning var det mer än okej.

I mitt genomtröskande av nyaste ny svensk jazz dök Elin Larsson Group upp …

… liksom Tonbruket.

Vijay Iyer & c:o ger en oemotståndlig mixtur av tablas, flyhänt gitarr och indisk scatsång.

Ännu en Urkult-upptäckt — Esbjörn Hazelius, denna gång med nyckelharpa. Nya skivan heter Om du ville människa heta.

Från gitarrfantomer korsar vi gränsen till rent nörderi: Alexander Turnquist! (Ja, han har lösnaglar på sig.)

För övrigt är mitt nyårslöfte att bara avge ett enda nyårslöfte, och det är det här. Gott nytt!

SOS Station och deras vildmarksimprovisationsstycke genererar inte en enda träff på Google och är därigenom det allra obskyraste som någonsin spelats i detta forum. Men de har tagit kontakt med mig och skickat en cd som väl passar för ihopmixning med engelska körverk från 1500-talet och elektronisk filmmusik från 70-talets Sovjetunion. Att den dessutom är inspelad i Nackareservatet, femhundra meter från mitt hem, kommer förstås mitt lokalpatriotiska hjärta att svälla i bröstkorgen.

För övrigt blev detta ett ovanligt gulblått program. Hela nio av tjugo låtar räknar vårt bananformade land som sitt ursprung, plus en låt av en trolig svenskättling. Det var inte ett medvetet beslut, programmixningen sker till stor del improviserat och lever liksom sitt eget liv. Men lite har det förstås att göra med uppläsningen av andra och sista delen av Magmas kontrafaktiska julsaga Proggtomten och Skuldstormen.

Raymond Scott var en av dessa älskvärda udda fåglar, som tycks ha skrivit in sig i musikhistorien lite på måfå. Som storbandsledare blev han oavsiktligt förevigad i ljudspåret till massvis av klassiska tecknade filmer. När 50-talets reklamindustri krävde något radikalt som fångade lyssnarens uppmärksamhet, råkade han framställa den första elektronmusik som påminner om musik som vi känner den. Hans ambitioner att skapa musik för spädbarn gjorde honom till den förste ambient-kompositören. Ett musikaliskt exempel på serendipitet, om jag någonsin sett ett.

Hans Edler passade även på att pionjera den sjukligt glåmiga datornördlooken. Och ja, ordet "pionjera" finns (källa: SAOB).

Och här i Sverige, återigen, bosatte sig popsnöret Hans Edler runt decennieskiftet 60-/70-tal i Elektronmusikstudion, där han värkte fram tidernas första syntpopskiva, den något obekvämt betitlade Elektron Kukéso. En helt världsunik skapelse där han, till hjälpligt synkade analoga pip, brus och sinusvågor à la megadator, stämsjöng med sig själv lyrik på rena Ricky Bruch-nivån: Var är min stora charm, som jag ägde en gång? / Jag äger fyra byxor och en fluga så trång / Skorna dom är bruna och runda där fram / Och smacken den hänger fram. Som svensk musikinnovation möter denna skiva nog bara sitt motstycke i de ävenså härstädes avspelade Pärson Sound och förstås lp:n Ny-gammal kultis med Gnesta-Kalle ”and his Moogmen” — som jag faktiskt skrev en recension av för en hel barnaålder sedan. (Nu ser jag, i en kommentar, att man vill ålägga mig ansvaret för att skivan skenat i pris. Jag ber om ursäkt för min inflationsdrivande verkan.)

Spellista

• Alexander Turnquist [Faint At The Loudest Hour] As The Sun Sets, We Think Of Days To Come…
• Six Organs of Admittance [Luminous Night] River of Heaven
• Ennio Morricone [B-Music: Drive In, Turn On, Freak Out] Guerra E Pace, Pollo E Brace
• SOS Station – Skotten i skogen
• The Tallis Scholars [The Tallis Scholars Sing Thomas Tallis] Spem in alium
• Edward Artemiev [Solaris, The Mirror, Stalker - Music From The Motion Pictures] Solaris – Ocean
• Yaphet Kotto – Have You Dug His Scene?
• Pearls Before Swine [One Nation Underground] Ballad for an amber lady
• Ustad Vilayat Khan [The Guru OST] The haunted palace
• Kebnekajse [Music in Sweden 7: Alternative Instrumental Music] Barkbrödslåten
• Pärson Sound [Pärson Sound] Blåslåten
• Pärson Sound [Pärson Sound] India (slight return)
• Bo Hansson [Music in Sweden 7: Alternative Instrumental Music] De svarta ryttarna/Flykten till vadstället
• Göran Månsson och Roger Tallroth [Mon] Kubb funk!
• Mockba Music [37 minuter i Stockholms City] Harry?
• Olive Mess [Gramercy] Stefan, the shepherd boy
• Raymond Scott – [Manhattan Research, Inc.] Lightworks
• Raymond Scott – [Manhattan Research, Inc.] Limbo: The Organized Mind
• Hans Edler [Elektron Kukéso] My third eye
• Hans Edler [Elektron Kukéso] Out of the body

ulen anno 2011 anlöpte Sverige vid den sedvanliga tidpunkten, men istället för gnistrande nysnö, julfrid och en myckenhet av klappar bar han i sin säck ångest, dålig stämning och den unkna stanken av konkurs. Den lättfattliga Berit hade avlösts av den obegripliga Skuldstormen, som nu med full kraft slagit klorna i det lilla kungariket. Ikea visade sig, trots sin småländska härkomst och sin käre ledares pursvenska folklighet, ha stora tillgångar uppbundna i tyska statspapper, vilka sjunkit som en sten efter att fru Merkel anmärkt på herr Sarkozys fäbless för unga fotomodeller via en av Rupert Murdoch avlyssnad telefon, och därigenom ådagalagt ett kulturellt ginnungagap tvärs igenom eurozonen.

Till en början tycktes skadeverkningarna för Sveriges vidkommande begränsade – Ikeavaruhuset i Haparanda bommade igen och regeringen tillät Ikanobanken att falla, då den enbart hyste småsparare och därmed ansågs försumbar – men i marknadens kollektiva psyke utlöste detta ett trauma liknande ett barns, då det rycks ifrån sina föräldrar. Om denna tillvarons trygga punkt kunde ruckas, om denna stabilitetens och bondförnuftets främsta bastion kunde falla, då var vad som helst möjligt. Finanskrisens snöboll var nu i full rullning, vilket den för övrigt var tämligen ensam om denna grådaskiga december.

emma hos vår bostadsrättsinnehavande stockholmsfamilj Klingberg lägrade sig den mentala istiden. Det kärt omhuldade välståndet visade sig vara en koloss på lerfötter. Vid pass lucia befann sig både mor och far befriade från sina arbeten i den kollapsade PR-branschen, och snart insåg man, att de omfattande kreditnotorna, räntan på bostadslånet och de två bilarna gjorde att sportlovsresan till Indien fick bortprioriteras. Dagarna därpå kom fakturan från VVS-installatören, och med en rysning ända ut i tårna tvangs man inse, att såväl julresan till farfar i Skåne som kungsgran, ordentligt julbord och dyrbara klappar till barnen blivit omöjliga, trots att man pantsatt platt-tv:n, Nintendot och nyaste datorn. Lille Casper och lilla Alma blev förtvivlade, grät sig till sömns om kvällarna och på väg till skolan tyckte de sig likt flickan med svavelstickorna se all jordens härlighet framtona genom de kalla husväggarna, utom räckhåll för deras längtande små hjärtan.

När så julafton infann sig, var alltså läget mycket dystert på Vikingagatan. Man hade fått ihop en liten jullunch på potatis, skinka och färdiglagade köttbullar, men farfar hade varit för dålig för att komma upp och tomta och den sorgliga lilla kassen med röda paket gjorde inget åt klumpen i magen hos någon i den lilla familjen. In i det sista försökte alla hålla skenet uppe, men då klockan slog tre och barnen insåg att de troligen var ensamma i fastigheten om att inte kunna se Kalle Anka, började deras ögon att tåras. Att ringa på hos någon granne visste de att inte ens fråga om – de kände redan alltför väl den dubbla tyngden av privatlivets helgd och fattigdomens skamlighet. Föräldrarnas pliktskyldiga och hycklande försök att trösta dem med att pengar och prylar inte betydde så mycket, fick dem bara att känna sig som otacksamma spolingar. Inget annat tycktes återstå än att packa upp de billiga böckerna, se julkalendern via nätet för tredje gången, fantisera om klasskamraternas materiella lycka och gråta i kudden än en gång. Kapitulationen var oundviklig.

en det var nu inte alla som satt och mös tillsammans med tjocka släkten, tecknad film och berg av julklappar, ens på Vikingagatan. Föga anade familjen att där i det mörka trapphuset, just utanför deras dörr, stod en luggsliten gestalt och våndades – det var förstås deras granne, den icke önskvärde resthyresgästen Proggtomten. Otidsenlig som alltid påverkades han enbart obetydligt av de yttre omständigheterna. Gamlingarna i Vällingby behövde hans hemtjänster i ungefär samma utsträckning som förut, och priset på linser och rotfrukter hade blott stigit marginellt. Julen hade han förresten aldrig haft mycket till övers för – den gamla avsmaken för kommersiella excesser göddes numera ytterligare av sorgen över en tilltagande ensamhet. Trots trasiga långkalsonger kände han sig värmas inifrån av ett gott, klarrött hjärta som längtade efter gemenskap; trots överrockens och skäggets tilltagande slitna gråhet tyckte han sig fylld av fascinerande tankar som längtade efter förening, men vart han vände sig såg han bara själviskhet och bluffmakeri, och han hade mot sin vilja blivit både skygg och lite trött på människorna.

Ja, för Proggtomten var vemodet jämnt, men just för tillfället var även han försatt i en prekär situation. I ett plötsligt infall av julkänsla hade han fått för sig att hämta säcken med alla sina gamla lp-skivor från 70-talet ur det kalla vindsförrådet, men glömt stoppa på sig hemnyckeln, och nu stod han där utelåst med ett storkok risgrynsgröt puttrande på spisen. Motvilligt insåg han, att den ende som kunde hjälpa honom var föreningens ordförande – herr Klingberg. Han drog ett djupt andetag och tryckte ett darrande finger på ringklockan.

Frun i huset öppnade, men just som Proggtomten skulle stamma fram sitt penibla ärende, fick han och de molokna barnen syn på varandra, och från den sekunden var dagen inte sig lik. Det är nämligen något som händer, då ett barns rödgråtna blick på julafton möter en ensam och vilsen, men godhjärtad, man med långt, grånat skägg, iklädd klarröd luva och grå rock med ullkrage och bärande en jutesäck över axeln. En oförklarlig sorts magi fyller rummet, ett skimmer lägger sig över all stundens förtret och i varje hjärta, armt och mörkt, sänds en stråle blid.

etta var just vad som nu skedde i familjen Klingbergs rymliga, vitmålade tambur. Blickarna utväxlade det djupaste samförstånd och inga ord behövde yttras. Hos Proggtomten vaknade en sedan länge glömd kärlek till liv, och som den självklaraste sak i världen tog han barnen i famn och torkade deras tårar. Då han fått sin nyckel och även ett spontant famntag av barnens djupt rörde far, gick han över och hämtade den stora grötkastrullen, blåste dammet av gitarr, tamburin och resegrammofon och återvände direkt till grannarna med ett strålande leende på läpparna.

Tillsammans i den stramt designade soffan åt man sig mätt och belåten till mjukt vindlande flöjtsolon och kalejdoskopiska vibrationer från en svunnen tid. Efter maten utlade Proggtomten sina idéer och drömmar om universell gemenskap, och han tyckte det kändes lite högtidligt att äntligen få höra dem ur sin egen mun. Barnen förvånade sina föräldrar med att koppla samman denna idévärld med djupsinniga ekologiska insikter, som i själva verket är mycket lättare att ta till sig för ett barn än för en bilägare och charterresenär. Efter några klunkar glögg åkte instrumenten fram, som genom ett trollslag mindes Proggtomten plötsligt de gamla låtarna från tiden med Röda Bergens Hemuler, och i sången förenades man mot stat och kapital ända inpå nattkröken, tills de utmattade barnen somnade i soffan, denna gång med glädjetårar i ögonen.

Se där en riktig julsaga!

Den lokalfärgade turkiska progrocken, herr Richards mikrotonala månadsstycken, John Leachs renässanspastischer, M. Ashrafs skogstokiga Lollywoodlåtar, Bobby Callenders kerubiska psykedelia, Robin Williamsons orkestrerade post-Incredible String Band-folkpsych samt Jean-Pierre Massieras aspirationer på att bli 70-talets franska svar på Joe Meek är redan bekanta för de trogna lyssnarna, men nu är det såklart inte enbart dem jag vänder mig till, så därför nämner jag dessa ändå.

I programmet hörs också första delen av Magmas kontrafaktiska julsaga om Proggtomten och Skuldstormen — perfekt för er som, liksom jag, inte står ut med att läsa skönlitteratur på skärm, men mer än gärna lyssnar till den med svensk flumprogg i bakgrunden.

Apropå julen, får sig förstås den rådande adventstiden en släng av sleven i form av inlevelsefull kyrkosång från Eilert Pilarms julskiva. Jag visade förresten upp min ömt vårdade signerade Eilert-cd för min dotter, nio år.  Den är en av tre signerade saker jag äger — de övriga är en stenkaka med Delta Rhythm Boys och ett autografkort från Kronblom-tecknaren Gunnar Persson. ”Visst är det coolt?”, frågade jag retoriskt. ”Nä”, svarade hon brutalt. Ja, se nutidens ungdom.

Spellista

• Baris Manço [Prog Is Not a Four Letter Word] Lambaya Puf De
• Emil Richards [Stones] Turquoise (December)
• Arbete & Fritid [1969-1979] Dorisk drone
• Bobby Callender [Rainbow] Symphonic Pictures
• Eilert Pilarm [Eilerts jul] Jag har hört om en stad ovan molnen
• Jean-Pierre Massiera [Radio Galaxia] Radio Galaxia
• Älgarnas Trädgård [Delayed] Interstellar Cruise
• The Ant-Bee [Lunar Muzik] Return of the Titanic Overture
• Robin Williamson [Myrrh] I See Us All Get Home
• M. Ashraf [Jan Mohammad's Dekha Jaye Ga] Too Bhi Piala Chum
• Ove Flodin & Sigurd Ågrens ork. [Schlagerkavalkaden 6 - Fyrtiotalsfavoriter] Flickan med dragharmonican 1946
• John Leach [Prehistoric, Ancient and Period] Lady Salisbury
• Ant-Bee [Electronic Church Music] Eye of Agamoto (w Don Preston & Bunk Gardner)
• Dan Berglund [Tonbruket] Monstrous Colossus

Dyrgripen!

örsta advent närmade sig bokstavligen med stormsteg. Stormen kallades Berit och härjade såväl hög som låg i huvudstaden denna märkvärdiga november, där de vältuktade häckarna längs esplanaden, förvirrade av den varma väderleken, gått i barndom och slagit ut friska skott. Och nog kändes det som om tiden rusade fram för Vasastans jäktade mammor och pappor, där de stretade fram genom höstdunklet med påsar i händerna för att hämta sina småttingar på fritids och hunddagis. Inte hade de tid att fästa uppmärksamhet vid några gröna små knoppar, nej, för dem utgjorde stadens anlete blott en kuliss för livets och familjens intima teater. En skön inramning var det, och de hade förvisso betalat dyra pengar för den, men de små detaljerna fick någon annan bekymra sig om; mammorna och papporna hade agendan fulltecknad.

En av detaljerna i detta stolta panorama var denna kväll, liksom andra kvällar, vår hjälte, som vi kan kalla Proggtomten. Även honom tycktes tidens framfart alltför bråd, men inte för att han hade särskilt bråttom; tvärtom var han ganska sysslolös, och de gröna knopparna undgick honom alls inte, då han sakta vandrade hem till den lilla dubblett han hyrde av en bostadsrättsförening. Nej, Proggtomten gruvade sig inför julens snara ankomst, emedan han var så förtvivlat ensam. I knopparnas sällskap försökte han en stund frammana en känsla av spirande, organisk gemenskap, men det var på något vis inte samma sak som på Gärdet 1970.

Proggtomtens lägenhet låg på Vikingagatan, och där hade han bott ända sedan det glada 70-tal han så ofta återkom till i tanken, då hans stadsdel varit en illa beryktad avkrok, ökänd för att hysa skojare, bråkmakare och allsköns löskefolk i sina förfallna gårdshus och kulvertliknande trappuppgångar. Ibland kunde det hända att han inbillade sig, att han själv såg ut lite som en åldrad och något bedagad viking, snarare än som en luffare. Må vara hur det vill med den saken; ett fordom vördnadsbjudande skägg och ett ansikte härjat av livets framfart var ändå inget som stod högt i kurs hos det herrskapsfolk som nu utgjorde hans omgivning, där man snarare eftersträvade den släthyade ungsvennens spotska fräschör.

Ja, Proggtomten var ensam och svårmodig, men så hade det inte alltid varit. På 70-talet hade han varit tamburinist i bandet Röda Bergens Hemuler och nästan givit ut en skiva. I Musikens Makt nr. 3/1975 hyllades deras spelning på en skyddad verkstad för sitt radikala publikengagemang och texternas tydliga marxistiska analyser av proletariatets levnadsvillkor, ett intryck som endast grumlades av en olycklig syndikalistisk tendens i ”Rapport från en självförvaltad textilfabrik” – men det räknades som ett mindre blamage, då denna låt var instrumental. Proggtomten hade fortfarande artikeln inramad på väggen, ovanför den lika gamla soffan i mossgrön plysch. En återförening på någon finlandsbåt hade emellertid inte varit aktuell, då några av bandets medlemmar numera arbetade på TV3 och Finansdepartementet, och hade föga lust att ägna sig åt sitt dunkla förflutna. Själv arbetade han som vikarie för hemtjänsten i Vällingby, men hade glömt de flesta av bandets låtar, som ju aldrig heller blivit inspelade. Han började även glömma hur det var att leva tillsammans, att laga storkok, att kollektivt uppfostra barn och vika pappersflygplan och svanar av flygblad från FNL-grupperna. Nu befann sig världen och han i en långsam skilsmässoprocess; samtalen från arbetsgivaren började avta, och med dem sedlarna i plånboken och besöken på krogen. På sista tiden hade han rentav kommit på sig själv med att smyga genom trapphuset i skydd av mörkret, efter att flera försenade hyresinbetalningar och några anonyma lappar om en misstänkt sötaktig doft hade sänkt hans aktier hos grannarna till bottennivå. Särskilt ordförandens familj i dörren intill hade en gås oplockad med honom; han hade mött deras blickar i trappan och hört dem mumla om vräkning och parasiter på trottoaren utanför hans fönster.

enna familj, Klingberg kallad, var ett rekorderligt litet gäng med bil, nyrenoverat kök och arbete i PR-branschen. Barnen, åttaårige Casper och tioåriga Alma, kom redan hem om eftermiddagarna med teckningar av ståtliga kungsgranar tronande i det spatiösa vardagsrummet. Deras var en liten och tämligen bekymmersfri värld av tålmodiga lärare, snälla kompisar, övergångsställen, hundpromenader, tv-spel, Lassemaja-böcker, mormor i Täby och den årliga utlandsresan. I denna värld spelade Proggtomten rollen av något mystiskt och främmande, men de visste inte riktigt vad. Ibland spekulerade de, upphetsat viskande, i om han var ett fyllo eller en knarkare; de hade visserligen aldrig sett honom påverkad, men han tycktes besitta alla de yttre attribut, som dessa näpna barn föreställde sig nödvändiga hos en sådan person.

För föräldrarna Klingberg, Camilla och Martin, representerade Proggtomten lasten och det personliga förfallet. Det var något med lidandet och nöden som gjorde att de tedde sig som utslag av strukturell orättvisa då de försiggick på främmande platser som Bombay eller Rinkeby, men blev till uttryck för dålig karaktär och individuella tillkortakommanden då man såg dem i det egna kvarteret. Man frågade sig: hur bli av med resthyresgästen i den slitna tvåan på nedre botten? Föreningens solvens måste ju vaktas på, stambytet urholkade ekonomin och pengarna från en lägenhetsförsäljning skulle vara ett välkommet tillskott i kassan. Och, mera antytt än sagt, visst verkade den där skäggige slusken väl skum? Glöggaftonen hade han nobbat de senaste fem åren — var han nykter alkoholist? — och på gårdsstädningsdagarna satt han mest för sig själv och plockade ogräs i ett hörn. Med svenskens karaktäristiska blygsamhet tänkte man: när nu jag kunde ställa det gott för mig själv och min familj, kan väl alla, bara de anstränger sig tillräckligt. Vad Proggtomten själv i hemlighet tänkte om familjen Klingberg, skulle de överhuvudtaget inte ha förstått: ”Vikingagatans kolonialherrar”, tänkte han.

Ja, så gick man och fantiserade om varandra i den lilla bostadsrättsföreningen. Dagarna gick sin gilla gång och man var så upptagen med sitt, att det bara var barnen som lade märke till att det redan blivit december, ty nu fick deras ivriga små fingrar äntligen riva upp de första luckorna på julkalendern. Men inte ens barnen fäste någon notis vid, att Berit mojnat och ersatts av Skuldstormens hänsynslösa framfart över Sveriges land.

Och vad den ställer till med, får vi veta i sagans andra och avslutande del!

Femte decembers män (och en mus).

27 november infaller både Brandvarnardagen och Kattens dag. Detta uppmärksammades förstås audiellt i detta program. Till det vill jag också uppmärksamma en blomstrande bukett födelsedagar inom de kommande två veckorna: Incredible String Band-medlemmen Robin Williamson (24/11), som här hörs med en Dr. Strangely Strange-cover som åtminstone överraskade mig, Darkthrones galjonsfigur Fenriz som fyller medelålders 28/11, mellankrigstidens mest psykedeliska filmkoreograf Busby Berkeley (29/11), citatsprutan Mark Twain (30/11) samt samma dag den självutnämnde über-yippien Abbie Hoffman. Därtill kan läggas tre vitt skilda hörnstenar i vår populärkultur, som alla fyller år 5 december: Fritz Lang, Walt Disney och Little Richard. Grattis!

Det blev ett bra program. Börjar få kläm på hemmaradiostudion nu. Lyssna och kommentera vetja — Magma lever helt och hållet på lyssnarnas kärlek. Bli även Magmas kompis på Facebook, om du finns där.

Spellista (nu med albumnamn!)

• Georg Enders & Hilmer Borgeling – [Svensk jazzhistoria vol. 1 1899-1930] Hund och katt
• Schadel – [Paisley Pop: Pye Psych (& Other Colours)] Goodbye Thimble Mill Lane
• Todd Rundgren – [Something/Anything?] Breathless
• The Ananda Shankar Experience – [Walking On] Tanusree
• KG Malm – [Murardrömmar] Arthur
• Robin Williamson – [Myrrh] Strings in the Earth and Air
• Sergej Rachmaninov- Pianokonsert nr. 3 i d-moll, op. 30 – III. Finale. Alla breve
• Tony Hazzard – [Fading Yellow Vol 8] Loudwater House
• Fred Cockerham, Low Gap, NC – [High Atmosphere] Little Satchel
• The Decemberists – [The Hazards of Love] The Hazards of Love 4 (The Drowned)
• Contemporary Noise Quintet – [Pig Inside the Gentleman] Goodbye Monster
• Christer Bothén Acoustic Ensemble – [7 Pieces] The Remainder
• Ant-Bee – [Pure Electric Honey] My Cat
• KG Malm – [Murardrömmar] Örjan
• Magnetic Fields – [69 Love Songs] Busby Berkeley Dreams
• Fred Åkerström – [Fem sidor vol. 1 - Den romantiske] Fragancia
• Larry Young – [Lawrence of Newark] Sunshine Fly Away
• Darkthrone – [Panzerfaust] Snø og granskog

Bonusmaterial

Här har någon gjort ett magnifikt Busby Berkeley-kollage till tonerna av Artie Shaw, vilket kan vara en fördel då originalsångerna från 30-talet ofta är väl slemmiga.

En något påstruken Fenriz slår den sataniska illusionen i spillror och berättar om sin fäbless för tråkig thrash. Missa inte Michael Jackson-imitationen vid 5:55 och uppspelningen av rockklassikern Rock ‘n’ Roll Gas Station vid 8:00. ”Hey, dude! Fill it up, man! AAAAIIIYYY!!”

Jag vet — det har varit oacceptabelt tunnsått med nya filmrecensioner på sista tiden. Mea culpa, mea culpa, mea maxima culpa. Men för att någotsånär göra bot, bjuder Arkiv B i samarbete med Sputnik Mötesplats till alldeles gratis bisarro-julfilmsfrossa på andra advent, alltså 4 december! Det vankas Santa Claus conquers the Martians (recenserad av mig här), mexikanska Santa Claus, magmanesisk musik och soppa i pausen (ej gratis men mycket billig).

Facebook-evenemang här.

Men vad sitter jag här och skriver redundant text för? Allt ni behöver veta finns ju på affischen här (klick = högre upplösning):