Prolog: Det kanske kan tyckas som om Magma är på kunglig dekis, emedan programmet inte sänts på flera månader, och domänen radiomagma.org nu dessutom kapsejsat. Men icke! Programmet återkommer i början av nästa månad, och överföring av domännamnet till annan leverantör är i görningen. Tills dess får ni hålla till godo med en text jag skrev för det underliga gratismagasinet Nya Upplagan, vilken snart torde bli publicerad även därstädes …

Agincourt – Fly Away (LP, 1970; CD, 1994)

Föreställ dig att du är ett barn som, i en kammare med nötta, småblommiga tapeter i övervåningen av ett vitrappat 1700-talshus kringgärdat av sävligt böljande sädesfält, liggande mellan dina nymanglade lakan väcks av bykyrkans sordinerade klockklang genom det öppna fönstret, samtidigt som en mild bris leker med bladverket hos mårbackapelargonen på ditt nattduksbords marmorskiva. Du vilar i en ordlöst kontemplativ ensamhet utan melankoli, inbäddad i en renhet utan kemikalier, omgiven av en loj, drömlik, evig lantlighet utan smuts och svett. Du vänder på dig; dina ögon sluter sig mot den materiella världens skoningslöst enkelriktade tidsflöde och obestridliga kemiska reaktioner, och öppnas likt ett mentalt lönnfack för den drömska halvvakenhetens suggestiva klärobskyr. Du tycker dig nu anta gestalten av en kyrktupp hämtad ur Lewis Carrolls fantasi, och svävar tyst över det pastorala landskapet, där skorstenarnas rökpelare förenar sig med den klarblå himlen i en rituell hälsning till den uppstigande solen, och åldrade bybor fortfarande iklär sig nötta kostymer inför högmässan.

Detta är för mig en metaforisk beskrivning av skivan Fly Away, inspelad på den sydengelska landsbygden anno 1970 av ad hoc-bandet Agincourt och på sin tid spridd i så försvinnande liten upplaga, att man egentligen inte kan säga att den varit tillgänglig för allmänheten förrän under 90 talet – vilket på sätt och vis är helt i sin ordning, emedan hela skivan är liksom indränkt i den nostalgins ljuva buljong, som obevekligen kräver en viss tid för att riktigt låta sig koka ned. (Det är inte förrän vårt minne, obemärkt av oss själva, fått tid att sila fram de allra sublimaste smakerna, som vi kan njuta den underbara fiktion som kallas nostalgi.)

Agincourt är Beatles, Pink Floyds och The Misunderstoods (kolla upp dem!) kusiner på landet, som tar toppslätskivling istället för LSD, arrangerar om tidsandan för hembygdsgårdens gistna piano och slår på trummorna med vispar för att inte störa kyrkkaffet. Stormarna på Carnaby Street och Abbey Road har filtrerats från smog och bensinstank genom höstackar och gärdesgårdar och nått Ditchling, Sussex som en varm sommarbris, insupen av de musikaliska lokalinvånarna Peter Howell och John Ferdinando, som tycks ha varit djupt förankrade i den mylla som The Kinks vemodigt besjöng på avstånd i låtar som Village Green. De hade två år tidigare gjort skivan Alice Through the Looking Glass, bestående av stundtals rent trollbindande musik till en lokal teatergrupps uppsättning av nämnde Lewis Carrolls fantastiska bok Spegellandet, vilken måste sägas passa deras särskilda genre som hand i hanske. Fly Away är pastoral folkpsykedelia utan studiotekniska krusiduller, framförd av amatörer vid en tid då man kunde sjunga “why don’t we all get together” utan att frasen oundvikligen genomsyrades av popkulturell referens eller slapp ironi; en oskuldsfull psykedelia till ackompanjemang åt en lillgammal Alices stillsamma introspektion på en blomstrande äng, snarare än åt frigjorda gogodansösers lealösa krumbukter i storstadens stroboskopljus. Musiken låter som vore den inspelad på tvåkanalig bandspelare i någons vardagsrum, vilket enbart talar till dess fördel, ty bruset och den osofistikerade, något platta ljudbilden, tillsammans med det stundom otajta framförandet, fyller samma stämningsskapande funktion som de skevheter, skarpa kanter och skavanker vilka förhöjer charmen och affektionsvärdet hos ett mellanstadiebarns träslöjdsprodukter.

”Kind Sir, kind Sir, won’t you take my hand / I’m lost and lonely in this strange land” … i en tidlös miljö rör man sig otvunget mellan århundradena, och så gör även Agincourt; när de genom mans- och kvinnosång i stämmor, akustisk gitarr och blockflöjt suggererar fram en pittoresk ögonblicksbild från en medeltid av kittlande obestämd, artfrämmande, hövisk natur, genomfars jag av samma rysning av mystik och okända storheter som så förbluffade mig, då jag som liten såg Gösta Ekman i tv sjunga till Fatima: “vänaste fru, upplåt er dörr för en vägarnas riddersman”. Samma villiga suggestion som då fick mig att bortse från att Gösta i nästa vers skulle visa sig vara en encyklopediförsäljare, samma suspension of disbelief låter mig i denna klara höstdag vandra genom ett sömnigt villasamhälle med denna skiva i lurarna utan att låtsas om att de snart hundraåriga husen och träden omkring mig, liksom mitt eget liv vid många andra tidpunkter, under den hemlighetsfulla ytan är bekajade med en högst prosaisk vardagstillvaro. Jag får lyfta från den tingsliga tillvaron och tillbringa min dag i fantasins höglänta, sublima verklighet.

Robert K Huselius 11/10 2009

Framtiden är här!

Det är högst begripligt, om ni undrar vad Magma sysslar med under det ofrivilliga höstuppehållet; jag kan stolt meddela att vi ingalunda vilat på lagrarna, utan nu fått klartecken till att köpa Opel. (V.v. bortse från att de flesta journalister och telegrambyråer fått stavningen av vårt namn om bakfoten.)

Vadan detta flagranta avsteg från kärnverksamheten? undrar nu vän av ordning. Vad har egentligen ett obskyrt (ehuru folkbildande) kufmusikprogram på en sörmländsk närradiostation med en åldrad germansk automobilkoloss att skaffa?

Svaret är förstås att vi lät oss inspireras och besjälas av den svenska industrins och nationella självbildens räddande ängel, nämligen Christian von Koenigsegg, vars lysande exempel visar att brist på pengar inte behöver vara ett problem; det räcker med omåttliga mängder geist, dådkraft, visionär stjärnögdhet, marknadsprofetiskt tungomålstal och jävlaranamma. Vi i Magma ska bli en strategisk partner, staka ut riktningen och bidra med vårt starka varumärke – ett varumärke som kommunicerar kompromisslöshet, excentricitet, bisarreri och dynamik.

Opel Magma 3000 kommer att standardsutrustas med måsvingar, plåtkaross, askkoppar, barskåp, dimmade rutor, fullmatad mp3-spelare samt motorhuvor i brunt skinn till hela familjen. Och den ska marknadsföras såhär:

Vi går en dyster höst till mötes; fr.o.m. nu gör nämligen Magma ett uppehåll fram till början av november. Detta på grund av de järnvägsarbeten som under denna tid gravt påverkar programledarens möjligheter att ta sig till och från studion. Säkerligen kommer ett och annat att dyka upp här på BLÅGGEN under tiden, men det blir ju förstås inte detsamma. Allt som står att säga är: hav förtröstan, och låt inte den så kallade nya A/H1N1-svininfluensan ta er. Vi kommer tillbaka!

I denna sändning uppmärksammades Vänsterhäntas dag (Paul McCartney som ackompanjatör åt Allen Ginsberg) såväl som Ungdomens dag (varför finns en sådan dag? Har inte infantiliteten och ungdomshysterin redan större delen av året i besittning?). Även dagens namnsdagsbarn Susanna fick sig en vink i form av två låtar om vatten (ni vet, Susanna i badet).

Spellista

• Då och då sändningen igenom: Maharishi Mahesh Yogi – Love (1967)
• The Pretty Things – Balloon Burning (1968)
• Touch – Down at Circe’s Place (1969)
• Allen Ginsberg – The Ballad of the Skeletons [edit] (1996)
• The Idle Race – I Like My Toys (1968)
• Akron/Family – Lake Song/New Ceremonial Music for Moms (2007)
• Lars Hollmer – Liturgiskt beat (1983)
• Alice Through the Looking Glass – Jabberwocky (1969)
• Maureeny Wishfull – I Must Fly (1968)
• Cheer-Accident – Sun Dies (2008)
• Univers Zero – Dense (1981)
• Extradition – A Water Song (1971)
• Talk Talk – After the Flood (1991)
• Dr. Strangely Strange – Strings in the Earth and Air (1969)

Ett besök i en handelsträdgård gav uppslaget till denna sändnings tema. I en årstid då bäckar kvillar, ystra bin befruktar kyska tulpaner och massmedia går på tomgång, vill man att musiken ska bära en iväg genom de ljumma kvällsskyarna på flygande tonmattor av ejderdun. Vårens nervösa, rastlösa savstignings- och knoppsprickningsmusik är ett minne blott och höstens bitterljuvt melankoliska toner ligger ännu framför oss; nu är tiden inne för att till skogsdoftande flöjtackompanjemang besjunga rogivande rosor och kravlösa krysantemer.

Spellista

• A Walk on the Moon (från skivan ”Journey to the Moon”, 1969)
• Jefferson Handkerchief – I’m Allergic to Flowers (1967)
• Baris Manço & Kaygisizlar – Flower of Love (1968)
• Ananda Shankar – Snow Flower (1970)
• Tiny Tim/Nick Lucas – Tip-Toe Thru’ the Tulips With Me (1968/1929)
• John Williams – Flowers in Your Hair (1967)
• Colin Blunstone – Misty Roses (1971) / Lisbeth Bodin – I min lilla värld av blommor (1945)
• Moorpark Intersection – I Think I’ll Just Go & Find Me a Flower (1968)
• The Nice – Flower King of Flies (1967)
• The Holy Mackerel – Wildflowers (1968)
• Giles, Giles & Fripp – She Is Loaded (1968)
• Chico Buarque & Milton Nascime – Calice (1978)
• The Sun Also Rises – Flowers (1970)
• Scrugg – Lavender Popcorn (1968)
• The Zodiac – Leo, the Lord of Lights (1967)

P.S. Blomstertemat ser ut att behöva utsträckas även till nästa sändning; glömde ju alldeles bort Arne Qvicks Rosen. Tänkte redan nu låta er se hans framträdande i Åsa-Nisse i rekordform från 1969, men denna kulturhistoriska urscen tycks ha gått Youtube-generationen helt förbi.

P.P.S. Ovan nämnde John Williams är, av allt att döma, inte densamme som musiksatte Stjärnornas krig m.fl.

”Du sa konstiga saker i radion”, tyckte min dotter, som var med vid sändningstillfället. Men jag vet inte, jag. Inte sa jag märkligare saker än Maharishi Mahesh Yogi, vars lp jag just nu sitter och spisar. Men mer om denna i nästa sändning; vidare är det svårt att upplysa allmänheten om exakt hur kronprinsessan (jubilar nr. 1) är släkt med Folke Filbyter (jubilar nr. 2, tillika den förstnämndas farfars farmors farmors farfars farfars morfars farfars farfars farmors farmors morfars farfars farfars farfars far), och dessutom kila in kungafamiljens koppling till Frankrike (jubilar nr. 3), utan att råka undslippa sig en och annan förunderlighet.

Och så var det ju detta med Animal Collective; ett av dessa band, om vilka jag undrat: varför gillar jag inte detta mer? Recensionerna är panegyriska och beskrivningen av musiken får den att framstå som syntesen man sökt i hela sitt liv. Full av förväntan sätter man så på skivan, för att mötas av en smärtsamt påtaglig känsla av västgötaklimax; var det inte mer än såhär? När kommer det där himlastormande? Man stänger av och tvingas inse att ens musiksmak än en gång ljugit för ens musiköra, eller klarare uttryckt: att man gått med felaktiga uppfattningar om sina egna musikaliska preferenser. Sådan tur då, att man med åldern blivit så mogen och förnuftig, att man vågar sätta lit till sitt eget öra snarare än sina pretentioner och vilja att ”förstå” storheten hos den ena eller andra musiken, och det inte blir som när jag fick för mig att jag verkligen borde gilla genren med det anspråksfulla namnet ”postrock”; det dröjde länge innan jag kunde erkänna för mig själv att Mogwai, Explosions in the Sky och de andra faktiskt inte gav mig särskilt mycket. — Till skillnad från pionjärerna Talk Talk såklart.

Slutligen en utmaning för lyssnaren: Genrebestäm Mr. Bungle!

Spellista

• The Kinks – Victoria (1969)
• Philemon Arthur & the Dung – All makt åt Folke (1971)
• Paddy McAloon – I’m 49 (2003)
• Lars Hollmer – Mowiee (1982)
• Differnet – Savage (2007)
• Phil Ochs – Outside of a Small Circle of Friends (1967)
• Animal Collective – Bluish (2009)
• Talk Talk – Eden (1988)
• Jane Birkin & Serge Gainsbourg – Le chanson de slogan (1969)
• She Trinity – Climb That Tree (1970)
• Meg Baird, Helena Espvall & Sharron Kraus – False Sir John (2006) / Nurse With Wound – Two Mock Projections (1979)
• Almendra – Obertura (1970)
• Mr. Bungle – Goodbye Sober Day (1999)

På Magma är vi förstås väldigt muntra över att en person som Christian von Koenigsegg har glidit upp på offentlighetens scen likt en bilindustrins gossen Ruda, och vi hoppas att denne frifräsares fortsatta göranden och låtanden ger hans ande anledning att sväva över Magma länge framöver. Men allvarligt talat: exakt hur gick det till då man bestämde sig för att det var en bra idé att låta en av den svenska industrins kronjuveler övergå i händerna på en våghalsig Jonas Birgersson-typ med sällsynt väloljat munläder (se nedan) och fickorna fulla av riskkapitaldollars?

Men så till ämnet. En del Decemberists blev det i denna sändning, för att på samma gång låta er upptäcka deras storhet samt täppa till näbben på sådana som gnäller om att det ”inte görs någon bra musik numera” (jo, men du måste leta efter den, och nej, att zappa mellan P3 och Rix FM räknas inte som att leta; att ratta in Magma är dock en bra början).

Hoppas att ni alla firade falukorvens dag 1 juli. Själv kunde jag tyvärr inte joina er, emedan jag lever helt och hållet på luft, musik och vändstekta vaktelägg. Men en fanfar bjöd vi åtminstone denna cylinderformade köttprodukt på,  vilken via informationsteknologins landvinningar hade färdats ända från Turkmeniska SSR (fanfaren alltså), varifrån det ju inte är alldeles långsökt att övergå till Ukraina, som i dagarna gjort sig påmint genom 300-årsminnet av slaget vid Poltava, och därför representerades i programmet med ett stycke mycket underlig experimentrock (Igra), som vi tror att Karl XII skulle ha älskat, om han bara kunnat älska.

OBS! OBS! Fr.o.m. nästa gång (14 juli) sänds Magma kl. 18:30-19:30! OBS! OBS!

Spellista

• The Decemberists – The Island/Come and See/The Landlord’s Daughter/You’ll Not Feel the Drowning (2006)
• Peelers – Dalesman’s Litany (1972)
• Circus – St. Thomas (1969)
• Igra – No. 13 (1993)
• The Decemberists – The Wanting Comes in Waves/Repaid (2009)
• Of Montreal – Heimdalsgate Like a Promethean Curse (2007)
• Four Tet – And They All Look Broken Hearted (2003) / Nobukazu Takemura – Polymorphism (2003) / Shelley Hirsch & David Weinstein – Haiku Lingo
• The Idle Race – The Lady Who Said She Could Fly (1968)
• Lost in the Trees – For Elizabeth and John (2007)

Bonusmaterial – Direkt ur Christian von Koenigseggs mun

”Vi kommer ju in som en proaktiv ägare med entreprenöriell bakgrund och spetskompetens [...]”

”Jag ser framför mig att det finns vissa positiva synergieffekter”

”Det krävs en personlig touch, ett personligt engagemang, jävlar anamma och vara on the ball hela tiden så att säga”

”Ladda varumärket med värderingar”

Vi kan väl sammanfatta sändningen sålunda: Halv- och helobskyra 40 år gamla låtar, utomvästerländsk 60-talsmusik och joddling i oväntade kontexter.

Fire Night är ett mycket tidigt experiment med en fusion mellan klassisk indisk musik och västerländsk populärdito; nota bene att den är inspelad medan George Harrison ännu var en leende tonåring som kompade Love Me Do i slips och smala byxor.

För ordningens skull: Utsagan att Anthrax skulle ha varit de första att kombinera rap och metal bibehåller förstås bara sin trovärdighet om man bortser från Run-DMC:s samarbete med Aerosmith av årgång 1986 såsom inte varande särskilt ”metal”, vilket väl vore rimligt. Men vad i hela Hässelby har detta med Magma att göra? — den frågan lämnas som en övning åt den som är tråkig nog att inte lyssna på sändningen och själv höra efter:

Spellista

• Osmosis – Shadows (1970)
• The Idle Race – By the Sun (1971)
• Final Fantasy – Oh, Spectrum (2008)
• The Incredible String Band – The Iron Stone (1969)
• Show of Hands – No Words Between Us (1970)
• Arthur Brown – I Put a Spell on You (1968)
• Som Imaginário – Make Believe Waltz (1970)
• Hatfield & the North – Rifferama (1974)
• Felt – Sempiternal Darkness (1984)
• Christine Lauterburg – Erika’s Alptraum
• Üç Hürel – …Ve Olüm (1970)
• Ravi Shankar – Fire Night (1962)
• Kishore Kumar – Main Hoon Jhoom Jhoom Jhumroo
• Whatt Four – Dandelion Wine (1967)

P. S. Kishore Kumar var inte bara en välrenommerad sångare, skådespelare, joddlare och kompositör, utan uppenbarligen också Bollywoods något undersätsige motsvarighet till Clark Gable. Se bara!

Efter två raka sändningar specialpräglade av pekoral och plumpheter, var ny ryggsäcken alldeles proppfull av allsköns tusenskön ordinarie Magma-musik från närgångna och långväga tidevarv. Och efter dröjsmål förorsakat av okänt serverstrul hos KFUM, får här även de nya mediernas unga mondäna generation ta del av det hele.

Kenneth medförde Beatles sällan skådade samlings-julalbum och avspelade därifrån ett utsökt gästinhopp av den långtida Magma-hjälten Tiny Tim. Dessutom fick han, mitt under sändning, mottaga sms från en mycket alert och duktig lyssnerska som dymedelst uppfriskade våra minnen gällande namnet på E-tunas bästa skivbutik (July Morning).

Spellista

• Shakti – Mind Ecology (1977)
• Bobb Trimble – Glass Menagerie Fantasies (1980)
• The Unfolding – Flora’s Holiday (1967)
• The Fugs – Fingers of the Sun (1968)
• Grails – Predestination Blues (2008)
• Tiny Tim – Nowhere Man (1968)
• Boduf Songs – Things Not to Be Done on the Sabbath (2008)
• Supersilent – 6.1 (2003)
• Davie Allan and the Arrows – The Loser’s Burial (1966)
• The Holy Modal Rounders – My Mind Capsized (1968)
• The Decemberists – The Abduction of Margaret/The Queen’s Rebuke/The Crossing (2009)
• Cressida – Summer Weekend of a Lifetime (1971)
• Spirogyra – We Were a Happy Crew (1971)

Senaste Magma-sändningen (2 juni) lyser här med sin frånvaro, och det beror på att den ännu inte finns länkad från Radio Eskilstunas hemsida, vilket i sin tur tycks bero på att servern, där programarkivet huserar, tycks ha fått tuppjuck. Simma lugnt och håll i hatten så länge.

Vi kan åtminstone notera, att det enligt SCB:s namndatabas finns en (1) kvinna/flicka i Sverige med Magma som förnamn:

Tyvärr lyckas jag inte spåra henne via några andra söktjänster; troligen är hon omyndig. Men helt säkert kommer hon att växa upp till en strålande skönhet med ett knivskarpt intellekt och fantastisk musiksmak.