En anomali kanske. Annars lever vi ju i ett ekonomiskt system som bygger på att konstruera brist. Finns den inte, måste man uppfinna den. Brist är lönsamhet, bristvaror är dyra och åtråvärda. Brist på brist är stagnation och död. Vi måste hela tiden uppleva brist för att hjulen ska fortsätta snurra.

Egentligen skulle vi ju kunna leva fritt och avkopplat i ett exempellöst överflöd. Men det mesta av överflödet tas omhand av några få, så att resten av oss, jagade av ständig brist eller skräck för brist, hela tiden ska arbeta mer, fortare, smartare och mer flexibelt.

Följden blir, att även tid blir en bristvara. Vi börjar betrakta tiden som kapitalisten betraktar pengar. ”Hur ska jag bäst investera den kommande timman för maximal framtida avkastning?”

Jag hoppas verkligen, att lyssning till Magma inte gör er till mer lönsamma och lydiga samhällsmedborgare. Jag vill, att ni i en helt ideell timmas tid, glömska av alla timliga mått, tillåter er att släppa den mekaniska tidsuppfattningen. Musik kan åstadkomma sådant. Allra helst, inbillar jag mig, musik som tar formen av ett oförutsägbart, kaotiskt, allt omslutande flöde. Så förstår ni kanske vad jag försöker uppnå här.

Just beträffande musik lever vi ju faktiskt redan i den bästa av världar. All musik finns fritt tillgänglig för oss alla — det är bara lagen som står emellan.

… Jaja, man blir lätt lite retoriskt uppskruvad, när man nyligen ägnat även första maj bakom en mikrofon …

… men tillbaka till ämnet nu:

Spellista

• Emil Richards [Stones] Emerald (May)
• Canterbury Fair [Canterbury Fair] Song on a May Morning
• Comus [First Utterance] Drip Drip
• Faust [Faust IV] Krautrock
• Texas Gladden [A Treasury of Library of Congress Field Recordings] One Morning in May
• Le dogme des 6 jours [Le dogme des 6 jours] De l’ombre dans la joie
• Spirogyra [St. Radigunds] Cogwheels Crutches And Cyanide
• Ithaca [A Game For All Who Know] Times (Seven Seasons – The Path – Given Time)
• Current 93 [Baalstorm, Sing Omega] I Dance Narcoleptic
• Faust [Faust] Why don’t you eat carrots?
• Orchester Klaus Lenz [Hallo Nr.05] Esperanto
• The Little Boy Blues [Realistic Patterns - Orchestrated Psychedelia From The USA] Mr. Tripp Wouldn’t Listen
• Faust [Faust] Meadow meal
• Fit & Limo [Astralis] Wind Whispers
• Yugen [Iridule] Ganascia
• Okänd raggarbrud ur ”Raggargänget” – Raggen går
• Jefferson Lee [Psychedelic Archaeology Volume 1] Pancake Trees
• M. Ashraf feat Nahid Akhtar [The Sound of Wonder] Pyar Ka Koee Shola
• Ulver [Shadows Of The Sun] All The Love
• The Psychic Paramount [II] N5 Coda
• Koenjihyakkei [Nivraym] Mederro Passquirr
• Nico [Chelsea Girl] Somewhere There’s A Feather

Jag skulle vilja säga som John Lennon om Instant karma!, att jag skrev den vid frukost, spelade in den vid lunch och gav ut den till kvällsmaten, men tyvärr hade jag inte så lång tid på mig.

Nu är ribban lagd och tärningen kastad. Varje Magma bör hädanefter innehålla antingen en filmrecension, en lagom pretentiös essä, en novell eller ett stycke specialkomponerad musik. Vi får väl se hur det går med det.

Buldožer

Men nog om mig och mitt. Instant Composers Pool, bestående av bl.a. Han Bennink, tillhör de utvalda få som förstått vilken oslagbar slagkraft som finns i kombinationen avantgarde och humor. Det lär bli anledning att återkomma till dem. Dem hör vi efter de inledande tre nyanserna av jazz men före den brittiska garagepsykedelian och den franska dekadensen. Ett japanskt chindon-band framför arbetarrörelsens sång som det bör göras, åtminstone enligt Emma Goldman och mig: svängigt. The Ronettes svulstar på utan mått och sans. Ett smakprov från Ulvers bästa skiva hinns med, liksom ett stycke jugoslavisk dissidentrock ur Martin Kristensons fatabur och en låt av den avhoppade storbandssångaren, överårige hippien och Magma-favoriten Arcesia. Vi avslutar med en schlagertext som får en att tappa hakan.

Spellista

• Tonbruket [Dig it to the end] Le Var
• Duke Ellington and his Famous Orchestra [1932-1941] Sophisticated Lady
• Herbie Mann [Do The Bossa Nova with Herbie Mann] Blues Walk
• Instant Composers Pool [ICP] My Baby Has Gone to the Schouwburg
• The Factory [Path Through the Forest] Try a Little Sunshine
• Serge Gainsbourg [No. 4] Baudelaire
• The Ant-Bee [Lunar Muzik] Love is only sleeping
• Soul Flower Mononoke Summit – Internationale
• The Wedding Present [C86] This Boy Can Wait (A Bit Longer!)
• The Psychic Paramount [II] N5
• Camembert [Schnörgl Attahk] Le Meurtrier Volant
• Florence Foster Jenkins & Friends [Murder on the High Cs] Mozart / Queen Of The Night Aria
• Sam Amidon [I See the Sign] Pretty Fair Damsel
• Ulver [Shadows Of The Sun] What Happened?
• Robert Huselius – Kim (inte Eminem-låten)
• The Ronettes [Phil Spector: Back to Mono (1958-1969)] Paradise
• Memphis Jug Band [Flashbacks #1: Drug Songs] Cocaine Habit Blues
• Buldožer [Zabranjeno Plakatirati] Ne Brini, Mama
• Bobby Brown [The Enlightening Beam of Axonda] Goin’ On Through
• The Byrds [Fifth Dimension] Wild Mountain Thyme
• Arcesia [Reachin'] Soul Wings
• Nurse With Wound [Chance Meeting on a Dissecting Table of a Sewing Machine and an Umbrella] Blank Capsules of Embroidered Cellophane
• Gustaf Torrestad [Schlagerkavalkaden 5 - Från Frisco till Kap] Kvinnan och de fem världsdelarna

Jag har dragit på det här, eftersom jag inte riktigt vågar lyssna igenom det här programmet själv. Jag minns inte vad jag sade eller hur jag sade det — bara att jag var svårt punchdrunk av trötthet och sjöng en improviserad hyllning till David Cassidy. Det får aldrig hända igen, men nu har det hänt, och säkert kan det glädja någon. Så varsågoda:

Men det där med livemusik i sändning är något vi får vidareutveckla. Låt mig återkomma i ämnet.

Spellista

• Francesco Balilla Pratella [Musica Futurista - The Art Of Noises] La Vittoria
• Morrissey [Viva Hate] Margaret on the Guillotine
• Ikue Mori [myrninerest] Clash By Night
• Uri Caine Ensemble [The Goldberg Variations] The Introitus Variation
• Alice Coltrane [Universal Consciousness - Lord Of Lords] Oh Allah
• Scott Walker [Bish Bosch] Epizootics!
• Tobias Broström [Arena] Faces: IV. Mobile
• Gocce Stellari [Stellari String Quartet] Alcyone
• Herbie Hancock [The Definitive (Ken Burns Jazz)] Chameleon
• Flat Earth Society [Cheer Me, Perverts!] Vole Sperm Reverie
• Mike Pathos [People] Mourner
• The Saturday Night Suit
• Olle Johnny [Svenska dragspelsmästare] Fjärilar i solsken
• Olive Mess [Gramercy] 1572 (part II)
• Dave Douglas [Freak In] Freak In
• Nick Drake [Pink Moon] Horn
• Electra – Combo [Hallo Nr. 05] Über Feuer
• Emil Richards [Stones] Diamond (April)
• Secret Chiefs 3 [Book of Horizons] Forms – The Owl in Daylight
• The Daybreak Singers [Up With America] A Place In The Son / I’ve Got Confidence / Which Way America?
• Chico Magnetic Band [Midnight Massiera - The B-Music Of Jean-Pierre Massiera ] Pop Or Not
• Linda Yong and the Silvertones [Singapore A-Go-Go Vol. 1] Good Luck in the New Year
• Yugen [Labirinto d'acqua] le rovine circolari
• Karin Juel [Schlagerkavalkaden 1 - Fram för svenska toner] Lyckan
• Coc Briaval Quartet – The Internationale
• Nahid Akhtar [Dekha Jaye Ga/Uf Yeh Beevian (Soundtracks)] Aesi Chalo Na
• Hansson & Karlsson [Hansson & Karlsson] Canada Lumberyard

Vi spelar inte 13th Floor Elevators den här gången, men bilden passar ju väl in.

Detta med påskmusik är inte lätt. Trots att vi här har biprogramledar Fredrik af Trampe, och med honom indirekt även julmusiknestorn Anna-Lena Lodenius, till vår hjälp, får vi ändå fylla ut programmet med sådana perifera långsöktheter som banden Egg och Blåkulla — för att inte tala om den absoluta merparten av musiken, som inte har det ringaste med någon aktuell högtid att göra, förutom förstås att vi firar Leonard ”Lennart” Nimoys födelsedag 26 mars.

(Innan någon trekkie klagar, får jag väl påpeka, att jag egentligen är väl medveten om att Dr Spock och Mr Spock är två helt olika personer — men ni vet hur det är, när man sitter där med ena handen på mixerbordet, andra i en trave skivor, en mikrofon framför näsan och ett par glas äppelvin innanför västen …)

Med detta sagt, tycker jag verkligen ni ska höra på detta program. Och det får jag inte betalt för att säga. Det blir fantastisk progg, 70-talselektronik, vietnamesisk rock och tre olika arter av bastardisering av klassisk musik. Därtill avhandlas påskrisets historia, furiösa Fint Tillsammans-konserter, Bach-passioner, ungdomligt högmod, 20-talsreklam och tvivelaktiga Lundell-imitationer av tvenne talträngda panelhöns till programledare.

Spellista

• Chickenwolf – Born To Be Wild
• Fint Tillsammans [En världsomsegling] Ett äss bakom ratten
• Lexington Ave. Local [Psychedelic Archaeology Volume 2] Along Comes Mary
• Borbetomagus [Borbetomagus] Concordat 1
• Egg – The song of McGuillicudie the Pusillanimous
• Thanh Mai [Saigon Rock & Roll: Vietnamese Classic Tracks 1968-1974] Toc Mai Soi Van Soi Dai
• Robin Williamson [Skirting The River Road] The Terrible Doubt/The Price Of Experience
• Margo Guryan [Take a Picture] Love
• Modest Musorgskij [Leopold Stokowski: The Maverick Conductor] Pictures at an Exhibition – The Great Gate of Kiev
• Leonard Nimoy – Highly illogical
• Uri Caine Ensemble [The Goldberg Variations] Logic’s Organ Prelude
• TONTO’s Expanding Head Band [TONTO's Expanding Head Band] Tontomotion
• Sergej Rachmaninov [Complete Piano Concertos, Paganini Rhapsody] Piano Concerto No.3 in d-moll, Op.30 – III. Finale. Alla breve
• Congress-Woman Malinda Jackson Parker [Songs in the Key of Z, vol. 2] Cousin Mosquito #2
• Blåkulla [Blåkulla] Maskinsång
• Povel Ramel & Brita Borg – Tittägget

Men radioutspårning skulle det ju vara fråga om nu. Skivor har inkommit från såväl naivisterna SOS Station som gitarrutforskaren Anders Nilsson och hans bror Peter. Tillsammans med Joe Fonda (som tyvärr inte är släkt med Henry, Peter och Jane) bildar de ensemblen med det gåtfulla namnet Nilsson Fonda Nilsson. Men broder Anders hör vi även denna gång tillsammans med Aaron Dugan i duon Hot & Cold, som jag nog än en gång råkade kalla Hogwild Manifesto i sändning. Men denna gång fick de åtminstone förbli relativt ostörda av sumatransk 60-talspop och annat.

Vidare hör vi existentiell pop med en av hjärnorna bakom Incredible String Band, den gamla kära pakistanska filmmusiken, mellanösternmetal med Secret Chiefs 3, en prima illustration av fördelen med att behärska språket innan man försöker sig på en låt med talat parti (Los Sicodelicos) och ganska mycket mer. Så varför inte:

… och sedan tipsa resten av världen? Jag är nämligen för blygsam för att göra det själv. Magmas Facebooksida har legat irriterande nära 100-strecket hur länge som helst nu. Inte ska väl detta unikum till program vara dömt att försmäkta i obskyritet bara för att dess skapare råkar ha sämre PR-sinne än Tobias Billström?

The Appletree Theatre gav ut skivan Playback år 1968 för att sedan aldrig höras av igen. Ja, i själva verket hördes de inte mycket av då heller, trots att John Lennon nämnde albumet som en av sina favoriter. Möjligen var marknaden för godtyckligt sammansatta konceptalbum med trallvänlig pop och några smakfulla touchar av stråkar och baklängeseffekter redan mättad? Men värd en genomlyssning är den helt klart, och stiliga gossar var de, som ovan synes.

Spellista

• Jay Greenberg [Symphony # 5 & Quintet For Strings] Quintet for Strings: Scherzando e animato
• Spectre [B-Music: Drive In, Turn On, Freak Out] Arkham
• SOS Station – Syltburk
• SOS Station – I musiksalen
• Nurse With Wound [Chance Meeting on a Dissecting Table of a Sewing Machine and an Umbrella] The Six Buttons of Sex Appeal
• Robin Williamson [Skirting The River Road] The Map With No North
• Hot and Cold [Hogwild Manifesto] Night juice agenda
• Secret Chiefs 3 [Book of Horizons] Ishraqiyun – The Four (The Great Ishraqi Sun)
• Nahid Akhtar [Nahid's Choice] Hangama Hai Kayoon
• SOS Station – Vildmark
• Aranis [Roqueforte] Noise
• John Rydgren [Silhouette Segments] Disadvantage Of Life
• Los Sicodelicos – I’m Feeling Down
• Göran Månsson och Roger Tallroth [Mon] Pl 1523
• Nilsson Fonda Nilsson [Powers] Tri-cep
• Gordian Knot [Fading Yellow Vol. 7: US 1968-LP Trax of Timeless Pop-Sike & Other Delights] Carraway Stream
• Carol Batton [Folk Is Not a Four Letter Word] Bee-ing (Intro)
• The United States of America [The United States of America] American Way of Love
• Ikue Mori [Hex Kitchen] Dau Miu
• These Trails [Folk Is Not a Four Letter Word - Volume 2] Of Broken Links
• Emil Richards [Stones] Bloodstone (March)
• Xhol Caravan [Electrip] Pop Games
• Pärson Sound [Pärson Sound] One Quiet Afternoon (in the King’s Garden)
• Espers [Espers] Meadow
• Appletree Theatre [Playback] Nevertheless It Was Italy
• Nashville Washboard Band [Deep River of Song: Black Appalachia] Old Joe
• Bobby Callender [Rainbow] Rainbow

* … som det ju mycket riktigt heter! Alltså inte det helt ologiska ”inte för inte”, som alltför många fått för sig att använda. Jag nämner inga namn.

I senaste programmet handlade det om märkliga sammanträffanden. Jag gillar kvinnan som berättar om hur hon som ung satt hemma och lyssnade till That old black magic med Ella Fitzgerald, där hon lite i förbifarten kastar in textraden: ”that old black magic that Billy Daniels got me in”. Den unga kvinnan blev nyfiken och gick ut och frågade sin far, som var gammal jazzgitarrist, vem Billy Daniels var. Fadern berättade, att det var en gammal sångare, som gjort denna låt till sin på 40-talet eller så. Antagligen död nu. Precis därefter ringde telefonen, kvinnan svarade och möttes av en skrovlig gammalmansröst:

– Är din far inne? Detta är Billy Daniels …

Att vi blir så perplexa när helt orelaterade skeenden tycks hänga samman på det där viset, beror förstås på att vi filtrerar bort alla de oräkneliga händelser som inte ser ut som en tanke, för annars skulle vi drunkna i information. Alla de gånger någon svarat i telefon och det inte varit någon gammal bortglömd kändis de pratade om alldeles nyss. I själva verket är förstås lottoraden 6-15-18-24-31-34 exakt lika osannolik som raden 1-2-3-4-5-6-7, men vi ser bara en av dem som fantastisk.

Men så är det å andra sidan med allt som verkar fantastiskt. Och vi ska väl inte låta vetenskapliga petitesser stå ivägen för att fascineras av världen.

En musikrelaterad tillfällighetsanekdot från mitt eget liv: Jag går i mellanstadiet och är ensam hemma efter skolan. I smyg spelar jag en av min mors nya LP-skivor. Jag vet, att hon är noga med sådana saker och att jag skulle hamna i onåd om jag förstörde något. Olyckligtvis är jag ovan vid att hantera pickupen och orsakar en lång och tydlig repa tvärs över ena sidan. Jag gruvar mig för det ovett som komma skall.

Jag väntar några dagar på att mitt tilltag ska bli upptäckt, men inget händer. Men en eftermiddag möter mig min mor med ett uppspelt leende på läpparna och vill berätta om något lustigt som just hänt: hon hade lyssnat på en skiva från ett annat rum, när musiken plötsligt börjat hacka, hoppa och skrapa som om grammofonen blivit besatt. Väl inne i rummet där stereon stod, såg hon att en gräshoppa tagit sig upp på pickupen.

Ni har väl redan gissat det, men ja — det var samma skiva, och samma sida, som den jag repat.

Har ni några favorittillfälligheter?

Denne stilige unge man är inte med oss längre. Förutom att visa, att man faktiskt kan bära mockasiner, sammetsbyxor, skjorta med virkat krås och Jonatan Lejonhjärta-frisyr utan att se ut som en total idiot, ägnade han sig åt att vidga rockmusikbegreppet för all framtid via de progressiva pionjärerna Soft Machine. Han hette Kevin Ayers, blev 67 år gammal och i detta Magma hör vi honom i flera tappningar. Den uppmärksamme lyssnaren märker, att det var först som soloartist han svävade ut i de där unikt brittiska företeelserna whimsy och quaint, som vi misslyckas med att översätta till svenska, men utan den Lewis Carrollska, barnsliga lekfullheten hade nog inte heller Soft Machines gärning varit tänkbar.

Någon som dock i högsta grad är med oss, är Magmas medprogramledare Martin Kristenson. Förutom att han har givit ut en ny bok — som här föranleder oss att tala om den högerpopulistiska pionjären, porrförfattaren, sexklubbsinnehavaren och rättshaveristen Asta Gustafsson — är han också ett enormt fan av Tiny Tim, som därför dyker upp i lite oväntade skepnader. Ja, jag vågar påstå, att detta är det första radioprogram som någonsin lyckats dra en obruten röd tråd mellan Tiny Tim, radikalfeminism, tibetansk tempelmusik, frijazz och experimentellt oljud:

Och den tråden är faktiskt starkare än det faktum att både Peter Brötzmann, Ornette Coleman, Lou Reed, John Cale, David Tibet och Angus MacLise alla råkar fylla år i dagarna. Såhär: frijazzprovokatören Brötzmann var inblandad i konstnärsrörelsen Fluxus, vilket även gäller den minimalistiske kompositören La Monte Young. Denne var i sin tur mentor åt John Cale och influerade därigenom Velvet Underground, där förstås även Reed och MacLise ingick (den sistnämnde dock bara tills han tyckte de började bli för kommersiella, d.v.s. ta betalt för sina spelningar). Deras musik, men kanske ännu mer Reeds beryktade dubbelalbum Metal Machine Music från 1975, förebådade hela industri/noise-genren, där Tibet och hans Current 93 var framstående. Tibet råkar dessutom vara ett stort Tiny Tim-fan, vilket förklarar det extremt otippade samarbetet mellan dessa två och Nurse With Wound, som vi också får höra.

- Än radikalfeminismen då?, frågar vän av ordning. Jo, den kommer in i form av fenomenet Isadore Fertel — en av få personer som i flint, välpressad kostym och slips kan ställa sig bredvid en Tiny Tim med ukulele, långa lockar och gigantisk prickig fluga, och få den sistnämnde att framstå som normal:

Fertel var, enligt uppgift, den ende manlige medlemmen i organisationen ”Radical Feminists”, och c:a 2:45 in i klippet ovan får vi se och höra honom framföra sin feministiska kampsång om Susan B. Anthony. Man kan inte påstå, att han var någon bildskön crooner, men kan man annat än smälta inför det där breda leendet, den grova läspningen och den troskyldiga optimismen?

På temat ”feministiska låtar till ukulele” får vi förresten även höra ett betydligt mer hårdhudat, satiriskt och nutida alster av Nellie McKay. Det är ju ändå 8 mars snart.

Spellista

• Piero Umiliani [Sweden Heaven and Hell: Soundtrack] Stoccolma My Dear
• Rena Rama [Rena Rama] Batiali
• Nellie McKay [Obligatory Villagers] Mother of Pearl
• The Soft Machine [Volume One] Hope for Happiness
• Fred Frith ['The Technology Of Tears' And Other Music For Dance] Jigsaw
• Peter Brötzmann/Han Bennink [Ein halber Hund kann nicht pinkeln] Music in the Evening No. 1
• Nurse With Wound [Chance Meeting on a Dissecting Table of a Sewing Machine and an Umbrella] The Six Buttons of Sex Appeal
• Kevin Ayers [Insane Times: 25 British psychedelic artyfacts from the EMI vaults] Song for insane times
• Lou Reed [Metal Machine Music] 1/4
• Brown Wing Overdrive [ESP Organism] Perils Of Flight
• Tiny Tim/Current 93/Nurse With Wound [Songs of an Impotent Troubadour] Just what do you mean by ‘Antichrist’?
• The World Heritage [The Tropic of Cancer] City in the Sky
• Dick Hyman [Moog: The Electric Eclectics of Dick Hyman] The Moog and Me
• Tom Lehrer [That was the year that was] The Vatican Rag
• Isadore Fertel/Tiny Tim – Susan B.
• Angus MacLise [The Invasion of Thunderbolt Pagoda] Invasion of Thunderbolt Pagoda (St. Marks Epiphany)
• John Fahey [The Yellow Princess] The Yellow Princess
• Scott Johnson [Americas] Anthem Hunt
• Raymond Scott [Manhattan Research, Inc.] Ohio Plus
• Alice Through The Looking Glass [Alice Through The Looking Glass] Jabberwocky
• Någonstans ovan ska även denna in, men jag kan för mitt liv inte lista ut var: TONTO’s Expanding Head Band [TONTO's Expanding Head Band] Tontomotion

Men skit i det nu! För detta är ju också dagen, då Magma fyller sju år!

Jag tänker dock inte ägna mig åt något tillbakablickande. Magma rör sig framåt. Frågan är mot vad? Det är upp till mig och den stab av medradiomakare som jag tänkt samla på mig. Just nu söker Magma dadaistiska poeter, galna ljudkonstnärer och kontrakulturella kåsörer. Men även något helt annat går bra. Vi hörs (som vi lite skämtsamt brukar säga i radiobranschen)!

Just förhandenvarande program är det dock bara jag som har makat. Det något halvhjärtade temat är ”sju” helt enkelt. Jag skulle kunna babbla mig trött om krautrock, mandarinpop, sömntalande, blasfemiska Bach-tolkningar, folkpsych och annat, men det är bäst att ni bara kollar in spellistan längre ned samt lyssnar:

Vi Magmalyssnare och -skapare känner ju till den svenskamerikanske gitarristen Anders Nilsson sedan tidigare. Hans elförstärkta soloimprovisationer och -kompositioner studsar från atonala tonkluster till metalriff, från meditativt till upphetsande, men ilskna skulle man kanske just inte säga att de är. Så mycket bättre då, att han nu gått från klarhet till klarhet och slagit sina påsar och gitarrfodral samman med Aaron Dugan, som mer än gärna langar fram djävulska dissonanser och far över strängarna med ett furiöst ursinne.

Ja, nu vet jag förstås inte exakt vem som spelar vad på skivan, men detta är rollfördelningen jag tolkar in då jag lyssnar på Hot & Cold, som duon (inte skivan, som jag råkade säga i programmet) passande nog fått heta. De dyker upp i slutet av programmet och får snällt finna sig i att mixas ihop med ett stycke årgångspop från Sumatra och en ljudmatta av stadstrafik och syrsor, ty respekt för den konstnärliga integriteten är ej Magmas signum. Jag vill att ni föreställer er en het kväll i en sydostasiatisk gränd; från ett fönster hörs karaokemusik, i en port sitter två experimentella gitarrister och jammar, och när solot kommer i popmusiken faller de in på sitt eget trotsiga vis. Alla dricker risvin och svettas floder. Barn dansar. En bild av livet som det borde vara.

Spellista

• Emil Richards [Stones] Amethyst (February)
• Magnus Uggla [Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt] Vår tid – 1977
• Fruupp [Seven Secrets] Elizabeth
• The Fugs [Second Album] Wide, Wide River (From ‘Thrown Off Atlantic’)
• Flat Earth Society [Cheer Me, Perverts!] Mutt
• Amon Düül II [Phallus Dei] Luzifers Ghilom
• Linda Yong and the Silvertones [Singapore A-Go-Go Vol. 1] Happy Lunar New Year
• Paddy McAloon [I Trawl The MEGAHERTZ] Orchid 7
• Sheila Chandra ['This sentence is true' (The previous sentence is false)] ABoneCroneDrone 7
• Uri Caine Ensemble [The Goldberg Variations] Variation 21, Canon At The 7th
• Love [Nuggets: Original Artyfacts From the First Psychedelic Era 1965-1968] 7 and 7 Is
• Ant-Bee [Pure Electric Honey] Evolution No. 7
• Uri Caine Ensemble [The Goldberg Variations] Canon At The 7th In 7/4
• Hermann Szobel [Szobel] Between 7 11
• Forest [Forest] A Fantasy You
• Cicala Mvta [Ghost Circus] Song of the Birds
• Dion McGregor [The Dream World of Dion McGregor] Mustard Battle
• Neutral Milk Hotel [In the Aeroplane Over the Sea] The King of Carrot Flowers Pt. One
• The Fruit Machine [The Best of the Rubble Collection Vol. 3 - Psychedelia Volume 2] The Wall
• David Bowie [Hours ...] Seven
• E. T. Mensah [The Rough Guide to West African Gold] Ghana-Guinee-Mali (Ghana)
• Hot & Cold [Hogwild Manifesto] Night Juice Agenda
• Okänd grupp [Folk And Pop Sounds Of Sumatra Vol. 1] Okänd titel

På självaste veganpizzadagen vill Magma, denna gång med draghjälp av det senaste tillskottet i staben, nämligen den långtida lyssnaren David Westius, dra en lans för den turkiska 60- och 70-talsmusiken, och lanserar därför begreppet turkadelica! Glöm inte var ni hörde det först, ty detta borde bli större än k-pop.

Vad är då turkadelica? Jag har, på platsannonsörerns vis, ställt upp några skallkrav och några meriterande faktorer.

Turkadelica skall:

• komma från Turkiet
• vara tydligt igenkännbar som rock, pop, beat, progg, jazz eller annat västerländskt och populärt, men med stark lokalfärg
• sjungas (om sång förekommer) på turkiska eller möjligen engelska med tydlig brytning
• vara från 60- eller 70-talet alt. ha tydliga rötter i den epoken

Vi ser gärna att turkadelica:

• framförs på en blandning av elförstärkta rockinstrument och traditionella turkiska dito
• inkorporerar turkiska rytmer och österländska skalor i rocksammanhang
• innehåller handklapp (obs! får ej vara i baktakt)
• sjungs i ett klagande tonfall
• innehåller 70-talssyntar, gärna billiga sådana

Men — med risk för att låta som Ken Burns — först och främst ska det svänga! Och det vill jag påstå att det gör om denna timma fylld av turkisk Shaft-funk, turkisk bisarrojazz, turkisk progg, turkisk kampsportsmusik och turkiska Crystals-covers:

Spellista

• Barış Manço [Prog Is Not a Four Letter Word] Lambaya Puf De
• Özdemir Erdoğan ve Orkestrası [Love, Peace & Poetry - Turkish Psychedelic Music] Uzun Ince Bir Yoldayim
• Erkin Koray [Elektronik Türküler] Türkü
• Kent Yedilisi [Altın Mikrofon] Mühür Gözlüm
• Gökçen Kaynatan [Hava Narghile Vol. 1] Pencerenin Perdesini
• Barış Manço [2023] Kayalarin Oglu
• Edip Akbayram [Nedir Ne Degildir (Affetmem Seni)] Kahpe Felek
• Mavi Işıklar [Mavi Işıklar] Kıskanıyorum
• Halit Kakinç ve Dönüsüm – Taek-won-do
• Selda [Selda] Yaz Gazeteci Yaz
• Özdemir Erdoğan [B-Music - Drive In, Turn On, Freak Out] Karaoglan Almanya’da
• Moğollar – Katip Arzuhalım Yaz Yare Böyle
• Mustafa Özkent ve Orkestrası [Gençlik İle Elele] Lorke
• Rana Alagöz [Altın Mikrofon - 1967-1968] Konya Kabağı
• Cem Karaca [The Best Of Vol. 1] Namus Belası
• Barış Manço [2023] Tavuklara Kışşşt De!

Bonusvideor!

Denne kittlande farlige mans förnamn uttalas tydligen ”Djem”, oavsett vad vi råkade säga i sändningen.

Stämsång var inte popsnörena Mavi Işıklars starkaste sida (se här ett ännu mer klargörande exempel), men de hade en underbart slyngelaktig energi och en sångare så söt att man vill äta upp honom.

Efter en period av förslappning efter kraftansträngningen med julkalender, förlängt jul-Magma och annat, är nu äntligen Magma tillbaka i gamla gängor.

Vilka de gängorna nu är. Med ett flöde av nya medprogramledare hoppas jag ju att Magma ska genomgå kameleontiska transformationer. Denna gång var jag dock åter solo i studion och passade på att hänge mig åt den s.k. seriösa musiken, som en sorts asketisk botgöring efter julprogrammets skamlösa frosseri i slisk och sunk. (Magma skulle dock inte vara Magma, om inte frijazzen, den nutida konstmusiken och den vitryska RIO:n interfolierades med en aldrig så liten dos psykedeliska excesser.)

Anders Nästén alias Icoro är fortfarande så oförtjänt okänd, att de första tre träffarna vid en googling på hans verk Mass quality music från 2011 är länkar till två Magma-sändningar. Därför kan det vara befogat att tjata lite extra om denna egensinniga, hembyggda kammar-industrial. Vi tassar in på den senaste laddningen Icoro-plattor, som bl.a. innehåller en sorts koncentrat av det något elefantsjuka förstlingsverket.

Lycka, frid, välstånd och respekt lovas den som regelbundet lyssnar till Magma och dessutom gör en massa andra saker som vi dock inte har tid att gå in på här och nu. För nu är det hög tid att …

PS. Magma söker dadaister av allehanda slag, som vill medverka i programmet på än så länge oklara villkor.

Spellista

• Add N to (X) [Avant Hard] Barry 7′s Contraption
• Amir ElSaffar [Two Rivers] Menba’ (Maqam Bayat)
• Detektivbyrån [Wermland] Life/Universe
• Alfred Deller, Walter Bergman [Music of Henry Purcell. CD1: Homage to Henry Purcell] King Arthur – Venus’s Song ‘Fairest Isle, all isles excelling’ (text: J. Dryden)
• Los Mac’s [Love, Peace & Poetry: Latin American Psychedelic Music] El Evangelio de la Gente Sola
• Philippe Manoury [Fragments pour un portrait/Partita I] Partita I: V
• Scott Johnson [John Somebody] John Somebody: Involuntary Song #3
• The Books [The Lemon of Pink] Take Time
• Oliver Lake/Ntu [Freedom, Rhythm & Sound: Revolutionary Jazz and the Civil Rights Movement 1963-82] Africa
• Cosmic Rock Show [Beyond The Calico Wall] Psiship
• Piranhas [Midnight Massiera - The B-Music Of Jean-Pierre Massiera] La Turbie Pirhanienne
• Vijay Iyer [Tragicomic] I’m All Smiles
• Icoro – Behave I [radio] / Rain I [radio]
• Rational Diet [Rational Diet] I Refrained from Closing My Ears
• Pink Floyd [Atom Heart Mother] Summer ’68
• L’Arpeggiata/Christina Pluhar [Monteverdi - Vespro della Beata Vergine (1610)] Psalmus 147: Lauda Jerusalem
• Bobby Callender [Rainbow] Symphonic Pictures
• Už Jsme Doma [Rybí Tuk] Tvár
• Volapük [Polyglöt] L’oeuf d’Apük
• Olle Lindvall [Olle Lindvall] Aringsås
• No. 1 de Dakar feat. Doudou Sow [The Rough Guide to West African Gold] Geej (Senegal)
• Randy And The Rest [Only in America vol 1] The Vacuum
• Dave Cousins [Halcyon Days - The Very Best of the Strawbs] We’ll Meet Again Sometime

Då redaktionen är fullt upptagen med ekologiska byggen i Bagarmossen (se bilden), utgår Magma imorgon nyårsdagen. Vår förlängda julspecial håller förstås ända fram till tjugondag Knut, men den som väntar på något nytt, får hålla sig till 15 januari nästa år.

Som tröst ska vi dock, som traditionen bjuder, påminna om Ernst Rolfs kusligt sorglustiga nyårshälsning, inspelad strax efter det förvirrade självmordsförsök vars efterverkningar skulle ta hans liv två dagar efteråt. Öva gärna på att ropa ”gott nytt år” lika hurtigt som Rolf!

Man bör akta sig för att utfärda alltför vidlyftiga nyårslöften under det billiga mousserande vinets inflytande. Varje brutet löfte gör en till en aningen sämre människa. Magma dristar sig dock, att inför 2013 högtidligt lova:

Magma ska under det kommande året fortsätta tjäna folket genom att, utan vinstintresse, tillhandahålla smal, knepig, bisarr och rolig kultur i vildsinta blandningar.

Vi vill också bygga upp en stab av medradioskapare som kan få programmet att höja sig till oanade nivåer. Det är alltså inte för sent att höra av sig för den som vill vara med och bidra till detta, efter salig Eldorados snara bortgång, alltmer unika radioprogram. Just nu söker vi särskilt en hus-surrealist eller -dadaist som vill läsa egna dikter eller kortare texter.

Det sägs att Ice-T, när han en gång blivit intervjuad i holländsk radio och mikrofonerna stängts av, luftade sin åsikt att Akkerman var helt fenomenal. Intervjuaren frågade förstås, varför han inte sade det medan inspelningen pågick? Rapparen svarade: ”Hey, man — I’m Ice-T”.

Detta var sista luckan, som brukligt är i en julkalender. Nu önskar vi alla läsare och lyssnare en magmanesisk jul, ackompanjerad av vårt julspecialprogram!

Jovisst — 23 december 2000 lämnade nämligen en av den pakistanska filmindustrins största vokalister, Noor Jehan (eller Jahan) jordelivet. Här hör vi henne i en funkig 70-talshistoria med en mycket utsökt avvägd mix av syntar, bengaliska rytmer, engelska glosor, distade gitarrer och dragspel!

Exakt samma dag dog även Victor Borge. Här sitter han i Vita huset och försöker spela Tjajkovskij, med tvivelaktigt resultat:

22 december 1876 föddes Filippo Tommaso Marinetti, kanske det tydligaste exemplet på att konst kan vara på liv och död samt ha historiska konsekvenser. I detta fall ganska fruktansvärda sådana.

Marinetti grundlade den italienska futuriströrelsen genom sitt Futuristiska manifest från 1909. I detta ville han skåpa ut allt gammalmodigt kulturellt bjäfs, allt romantiskt, pastoralt svärmeri, allt introvert navelskådande och alla idéer om skönhet, lycka och stilla kontemplation, och i dess ställe placera en oreserverad dyrkan av fart, djärvhet, manlighet och framsteg. ”En rytande automobil som verkar driven av en kulspruta är vackrare än Nike från Samothrake.”

En huvudkomponent var bejakandet och förskönandet av det renande våldet, något som väl känns igen hos vissa politiska brushuvuden, huvudsakligen på yttersta högerkanten men även bland en liten klick särdeles nihilistiska anarkister. ”Vi vill förhärliga kriget — världens enda hygien — militarismen, patriotismen, anarkistens destruktiva handling, de sköna idéer för vilka man dör samt föraktet för kvinnan.” Mycket riktigt blev också Marinetti och hans estetik tidigt uppsugen i Mussolinis fasciströrelse.

Medan vi idag vet ganska väl varthän dyrkan av våldet kan leda — någon moraliskt renande och danande effekt var väl svår att skönja i såväl Stalingrad som Srebrenica och Rwanda — framstår väl dreglandet över muskulösa racerbilar, flygplan och kraftverk nästan som lite gulligt retro. Så historien har inte farit väl fram med futuristerna.

Det är också svårt att höra Marinetti själv läsa sin futuristpoesi, kryddad med fartfyllda ljudeffekter, utan ett leende på läpparna. Just detta verk gav också namn åt ett svenskt new wave-band, men det är en annan historia:

– Sapar-vadförslag?, hörs läsarskaran undra. Men åk bara c:a femtusen kilometer åt sydost och du ska finna en guldstaty av honom, byggd för åttio miljoner kronor och stående på en roterande plattform, så att den alltid har ansiktet vänt mot solen:

Saparmurat var nämligen president i Turkmenistan, och inte bara en vanlig, sketen president, utan president på livstid. Och ovanstående är bara en av de guldstatyer han lät uppföra till sin ära — förlåt, som folket i sin oändliga tacksamhet bestämde sig för att förära honom med.

Det kan tyckas märkligt att på 2000-talet ge sig på att skapa en personkult av nordkoreanska mått, men det är just vad Nijazov gjorde. Att enväldet aldrig blev riktigt lika monumentalt, totalitärt och bisarrt beror nog mest på Nijazovs förtida död och att nationen inte föddes ur ett förödande krig mot grannarna.

För ambitionerna fanns definitivt där. Nijazov styrde sitt land som i ett barns maktfantasier, eller som när Kalle Anka blev borgmästare och började förbjuda folk att vissla falskt på allmän plats. Ingen kan nog säga, att han inte älskade det turkmenska folket (förutom de som var emot honom), men han gjorde det som ett barn älskar sina dockor, eller som Elvis älskade Priscilla; han ville göra det till sitt och forma det efter sin vilja. Han hade sin egen, detaljerade idé om den turkmenska nationalkaraktären, som han ville odla genom intensiv micro-management.

Han skrev boken Ruhnama, ett enligt en mig närstående källa totalt oläsligt hopkok av poesi, prosa, historierevisionism och moralplattetyder, och gjorde examination på denna bok obligatorisk vid körkortsprov och offentlig anställning. Han menade sig även ha fått höra av Gud, att den som läste boken tre gånger automatiskt skulle komma till himlen. När somliga imamer protesterade mot att tvingas jämställa Ruhnama med Koranen, ska staten ha förstört deras moskéer.

När Nijazov fått klart för sig, att han faktiskt kunde detaljstyra Turkmenistan som sin egen lilla legostad, släppte han sargen fullständigt. Han förbjöd guldtänder och uppmanade istället folket att stärka tänderna genom att gnaga på ben, något som han sett hundar göra. Och det är klart, den inspirationen kunde inte huvudstadens invånare inhämta själva — åtminstone inte sedan Nijazov förbjudit hundar där, eftersom han tyckte de luktade illa. Kvinnliga tv-programledare förbjöds använda kosmetiska, eftersom han tyckte de var tillräckligt vackra ändå. Han döpte om skolor, flygplatser, veckodagar, månader och en meteorit efter sig själv, sina familjemedlemmar och olika turkmenska hjältar. En hel stad, såväl som månaden januari, blev omdöpt efter hans eget blygsamma smeknamn, Turkmenbashi (”turkmenernas fader”). September fick heta Ruhnama efter boken.

För att dana och rena den turkmenska kulturen, blev det förbjudet att lyssna på bilstereo, läppsynka till förinspelad musik och ha skägg. Balett och opera förbjöds helt, liksom rökning på allmän plats — precis efter att Nijazov själv slutat röka. Alla klockor och armbandsur måste ha hans porträtt på urtavlan. Och om någon oroade sig för i vilka hål man skulle stoppa landets enorma inkomster från naturgas, visste han alltid på råd. Något litet gick till en konstgjord sjö i Karakum-öknen (som är en av världens torraste), något till ett ispalats utanför huvudstaden, något till en fyrtio meter hög pyramid och så ytterligare en slant — närmare bestämt något i stil med 630 miljoner kronor — till Centralasiens största moské, som förresten är märkligt lik ett palats i Civilization III:

I denna moské — som naturligtvis är uppkallad efter Turkmenbashi själv och har inskriptioner från såväl Koranen som Ruhnama i väggarna — blev landsfadern begravd på självaste julafton 2006, under lika känslosamma (fastän mindre omfattande) förhållanden som efter Kim Jong-ils död. Hans post togs över av en man med det något tungvrickande namnet Gurbanguly Berdymuchamedov, och sedan dess har de grövsta utslagen av personkult slipats ned betydligt. Men till demokrati är fortfarande resan lång.