Oss känsliga konstnärssjälar emellan

Undertecknad på favoritskrivarbänken.

Vad har ni för planer för det nya året?

Fånig fråga kanske, men idag ska man ju driva sitt liv som ett företag med personligt varumärke och strategiska mål, och årsskiftet blir då en naturlig tidpunkt för bokslut och verksamhetsberättelse. Jag spår att nästa trend blir den personliga kvartalsrapporten. Motsvarar resultaten marknadens förväntningar, skjuter ens personliga aktiekurs i höjden. Går det knackigt, kanske man kan presentera ett trovärdigt livsprojekt och få stöd från någon riskkapitalist. Det vore väl ett tidsenligt alternativ, när det känns som om offentliga trygghetssystem och kollektivavtal gör folk för feta och lata för att jaga effektivt.

Vilka de där feta och lata är, blir nog förresten aldrig klarlagt. Det är ju alltid någon annan som anses betjänt av hårdare tag och tommare mage, aldrig en själv. En strävsam riksdagsledamot kan ju t.ex. inkassera pension på grosshandlarnivå vid fyrtio års ålder, utan att anse att det gör henne sämre rustad för fortsatt lönsamhet.

Hursomhelst, själv tänkte jag föregripa utvecklingen genom att bli småföretagare. Inte som entreprenör, utan som överlevare. I bästa fall levnadskonstnär. Jag skulle vilja vara en sådan som folk inte begriper vad han lever av. Spela och sjunga på gatorna ena dagen, bygga cyklar den andra, sätta ihop ett radioprogram den tredje och ockulera magnolior den fjärde. Och, om det kärvar ihop sig, göra en hemsida eller två.

Ja, i själva verket är det sistnämnda tänkt att vara min huvudsakliga födkrok. Jag ville inte vara för tydlig med mina ambitioner, eftersom jag är en känslig konstnärssjäl. Det är så vi med medfödd låg självkänsla säger, för att det ska låta lite mer fin-de-siècle-romantiskt.

Jag råkade yppa mina planer för en halvt avlägsen anhörig, en stadgad man i övre medelåldern (om nu denna ålder existerar längre, nu när man är ungdom vid trettio och tjej vid sextio). Han kastade en grötmyndig (ty det var jul) kamrersblick på mina anspråk och utdömde det hela som ”svårt”, varpå jag var tvungen att ta en sex kilometers promenad för att sortera tankarna.

”Svårt” översätts nämligen i mitt huvud som ”omöjligt”. Vi känsliga konstnärssjälar tycker inte att något vi åstadkommit har varit svårt, ty då skulle ju inte vi ha klarat av det. För oss är det förflutna enkelt och framtiden jobbig. För framgångsrika och nöjda människor antar jag att det är tvärtom. Vi är s.k. under-achievers, för genom att aldrig riktigt göra vårt bästa, kan vi åtminstone gona oss i vår rika inre potential och vårt oförverkligade geni medan vi sjunker till botten.

Inte den bästa utgångspunkt för en småborgare, det inser jag. Men jag lovar åtminstone att aldrig dra någon annan stackare med mig i fallet genom att skaffa anställda. Vi känsliga konstnärssjälar tycker nämligen det är anstötligt att tvingas ägna större delen av dagen åt att lyda minsta vink från en despot vi inte fått välja, och vill inte understödja denna perversa ordning genom att själva bli chefer.

Det är inte så, att vi känsliga konstnärssjälar är rädda för utmaningar, men när framgångsmaskineriet efterfrågar hungriga vinnarskallar med supertalang för det ena och andra, så inser vi mediokra och småfega, men klarsynta, velpottor att vi står sist i brödkön och får hålla till godo med smulorna efter de horder av mänskliga guttaperkabollar med Steve Jobs-psyke och gladiatorfysik, som vi ser torna upp sig för våra känsliga inre blickar.

Vi är dessutom så ödmjuka, att vi inte näns ta betalt för våra blygsamma tjänster. Att vi drömmer om medborgarlön är därför inte ett tecken på lättja, utan ett kvitto på vår oerhörda sensibilitet.

Inte heller skyr vi lagom hårt arbete emellanåt, men mycket hårt arbete hela tiden tycker vi, liksom Platon, är ovärdigt människan. Att arbeta på Posten, som jag gjorde förut, strider mot människans natur, det är jag övertygad om. Visa mig en postiljon som inte hellre skulle göra något annat, och jag ska visa er en bra låt av Ringo Starr.

Så nu ska jag ut och försöka sälja mig på den allmänna marknaden. Men om mina marknadsföringsframgångar med Magma kan ge någon fingervisning, kommer jag nog att behöva hjälp. För om en sådan unik och enastående skapelse efter sex år endast lyckats locka 75 anhängare på Facebook, vilket är SI-enheten för framgång, tyder det på ett sällsynt uselt PR-sinne och inget annat. Och denna panegyrik är inget självskryt utan dagsens sanning, ty den kommer från en känslig konstnärssjäl.

5 kommentarer till Oss känsliga konstnärssjälar emellan

  1. Martin Evald skriver:

    Lycka till med företagandet, och hör av dig om du behöver hjälp med någonting – praktiskt eller konceptuellt! Inte för att jag är något entreprenörssnille, men ett ynka uns erfarenheter och kontakter har jag åtminstone lyckats samla på mig under det dryga året som självanställd.

    I övrigt kan jag bara gratulera till beslutet. Även om det kan vara stressande och påfrestande så är det en enorm frihetskänsla att vara sin egen chef. Se upp för uppdragsgivare som försöker utnyttja dig, bara.

  2. Robert Huselius skriver:

    Martin: Tackar ödmjukast. Jag tror dock att de största hindren ligger i huvudet. Bristande självdisciplin t.ex. Har man slavat sig trött, melankolisk och ledbruten måndag till fredag på mycket fasta tider, är det en alltför stor lättnad att plötsligt inte ha några formella krav på sig. Kanske har du några råd härvidlag.

  3. kalebass skriver:

    Jag hade eget företag för många år sedan. Retusch och reklam. Det var ingenting för mig! En sann ”konstnärssjäl” har tyvärr inga ambitioner att tala om. Oftast inte heller ekonomisk blick. Det var stressande och ev. frihetskänsla åts upp av uppdragsgivarna…
    Min ”karriär” finns på ett inlägg i min blogg, välkommen dit, vid tillfälle! (jag är nog dessutom den äldsta ”noisaren”,nu levande)
    Du har en intressant blogg Robert, jag ber att få återkomma.

  4. Robert Huselius skriver:

    Republiken Magmanesiens invånare är få men underbara. Det är en hög koncentration av alternativa kulturutövare, autodidakter och på många sätt intressanta människor.

    kalebass: Intressant att läsa — har en susning om att jag kommer att stöta på liknande hinder, och vem vet, kanske visar det sig inte vara något för mig heller. Men jag ska inte ropa åhnej förrän jag trillat i bäcken. Man bör åtminstone försöka, och det mesta hade faktiskt varit att föredra framför att fortsätta som förut.

    Fann dock inget sådant inlägg å din blågg, du får gärna peka mig dit — och samtidigt utveckla vad en noisare är. Konnässör av noise kanske? Av vilket snitt i så fall — noiserock? elektronisk? …

  5. kalebass skriver:

    Den som söken skall ock finna… Inläggen är tex; ”Jag punkt nu,”
    ”Surrealism”, ” Going on”. ..Jag har sysslat med ganska mycket , Noisen är en liten del i det hela, även om ljud intresserat mig under mycket lång tid! Välkommen tillbaka!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

%d bloggers like this: